dd1

Jag har kommit till delen woohoo i Lost :D... Ska ba låta den ladda nu lite efter att ja har kollat så att den inte stannar o ja blir irriterad. Såhär kommer några frågor.

1. Tre ord varför du sist spydde? - hm. i söndags när jag drack. Drack för mkt. Brukar inte spy så ofta.
2. Vad gjorde du 08:00 imorse? - rökte utanför skolan i min mantel
3.Vad gjorde du för 30min sen? - laddade ner fittlost
4. Vad hände dig 1995? - åkte till USA o gick i Tantoskolan
5. Vem fick dig att skratta senast? - Vuki för en timma sen... minns inte vad vi pratade om (har druckit öl)
6. Vilken färg är din borste? - Svart
7. Vad köpte du sist? - Örhängen idag
8. Vilken färg har du på din tröja? - svart o vit
9. Var förvarar du dina pengar? - i en bag
10. Hur var vädret igår? - vaarmt, 33 plusgrader
11. Vad ser du framemot? -  att åka te Sverige 
12. Snarkar du? - då o då, enligt folk. Vaknade en gång för att ja snarka för högt :S
13. Vad är 15? - 15 är i mitten av månaden för mig. 7+8. Även nr 6. 15 februari fyller min barndomväns katt.
14. Vilken skostorlek har du? - 38/39
15. Vill du klippa dig? - IDAG EFTER MÅNADER AV TJAT GICK JAG MED ATT KLIPPA MIG. Finally, tyckte Vuki. Men det är snyggt:D
16. Är du över 25? - Nej
17. Pratar du mycket? - Kollade. 
19. Har ditt namn ett "x" i det? - Nej.
20. Känner du ngn som heter Steve? - Nej
21. Hittar du på egna ord? - ibland. Idag ska jag "min mage har svullnat ner". Fint va?
22. Är du en typiskt svartsjuk person? - Var det i mina tonår. Är sällan det nu.
23. Vad har du för mobil? - Nokia
24. Vem ringde dig senast? - Vuki tror jag
25. Biter du på naglarna? - bet nyss på högra lillfingernageln ;p hihi
26. Har du lockigt hår? - japp, lockigt/krusigt. plattar oftast
27. Vilken konsert ska du på härnäst? - ingen
28. Vem är den sämsta personen i ditt liv just nu? - har ingen. om jag hade, skulle det ha varit kortvarigt
29. Hur många gånger har du svurit idag? - DA....Da att jag vet asså
30. Vilket ord säger du ofta? - picka, slampa, hora, tjenare, asså, ba, jaja, kuk
31. Ska du till skolan/jobbet imorgon? - nej, lördag :D
32. Vem sa du ''jag älskar dig'' till sist? - Vuki tror jag eller Karro :D
33. Vad borde du göra nu? - plugga... eller kolla på lost hihi...
34. Har du något smeknamn? - Dixi, Di
35. Sover du mycket? - Den här veckan, dåligt. Annars normalt.
36. Vilken är den bästa filmen du sett under loppet av 2 veckor? -  Taken
37. När var du sist ute? - För en timme sen.
38. Har du gråtit idag? - nej
39. Är du en glad person? - nej. Lutar mot pessimism
40. Har du roligt nu? - JA :D
41. Vad äter du helst? - McD
42. Vem var du med sist? - Vuki, Vladimir, Dejan
43. Pratar du i sömnen? - NEEEJ JUUST DET... vaknade för att jag PRATADe inte snarkade :p
44. Vem kramade du sist? - Vuki eller Dejan eller Vlajcek
45. Nämn den bästa personen - Dalai Lama
46. Tycker du om någon just nu? - japp, många :D
47. Vill du flytta? - till SVERIGE
48. Hur ofta borstar du tänderna? - varje dag
49. Är du egoist? - hoppas inte
50. Gillar du att bada? - japp
51. Skrattar du åt allt? - nej
52. Vem får dig alltid att skratta? - Paris
53. Gråter du när du tittar på filmer? -  sällan 
54. När grät du senast? - Venne


Fittfrågor. Orka ta upp hela mitt liv oxå. Hann fan få rynkor. jaja LOSTINATION NU :D

BRUKAR DU :

Titta på dig själv i spegeln:  ja
Gnälla: ja

Skrika: nej

Sova:  insomnia för tillfället? 

Ha ångest: alltid

Ta mediciner du inte borde ta: Nej

Vilja dö: nej

Drömma mardrömmar:

Ta droger: nej

Försöka vara annorlunda: nej

Klä dig i svart: ibland

Gå till kyrkan: några ggr/år

Gå i skolan: ja

Ljuga: beror på.. om personen är jobbig o kmr göra mitt liv jobbigt så JA (gör de här byxorna mig tjocka? tror du han gillar mig osv) 

Hata folk: ibland

Lita på folk: ibland

Saknar du: familjen

Vill du döda: hmm.. får återkomma

Rörde dig sist: Vuki??? 

Vill du slå: dvd:n

Vill du kittla: ingen

Kramade du sist: Hristina

Vill du prata med: Henry Cavill

Skrek du på sist: Venne

Vill du vara som:  

Sårade dig sist: the Snitch

Vill du bli galet full med: A. Einstein

Gjorde dig riktigt glad senast: Zoki när hon var här

Fick du sms från senast: orkar inte kolla

Ringde dig senast: vet inte har dragit ut sladden

Är vackrast på jorden: Henry Cavill (snyggast)

Älskar du mest: Min familj

För många vänner: Jaaa veenne dura?
Förföljelsemani: ja, när jag har gjort ngt jag skäms för... svarar inte ens i tel då, drar ner gardiner osv

Tvångstankar: ja

Någon annan psykisk sjukdom: psykiskt störda vet inte att de är det... så ja

Någon fysisk sjukdom: nej

Någon skada: nej

Färgat håret: ja

Brutit några ben: ja

Några piercings: nej
Tattueringar:  nej o d stavas med ett t

Egen dator: ja

Bra självförtroende: helt okej

Kysst någon: ja

Köpt kondomer: ja

Tagit nakenbilder: nej 

Sagt jag älskar dig till någon i dag: till han som slog sönder Jack Shepard yeees

Bjudit ut någon: ja

Varit kär: venne

Dumpat någon: ja

Stulit någonting: ja... och jag blev busted av syrran för att jag var så nervös när jag snodde ngn töntig sminkprodukt så märkte jag inte att "test"-lappen stod kvar 

Lämnat landet: ja

Rymt hemifrån: typ till grannen

Tuttat eld på nått: ja

Gjort något olagligt: ja

Går du:  normalt
Springer du: Normalt..

Svarar du i telefonen: da!?

Fördriver du tiden: serier, spel 

Mycket pengar har du: jaaa veeennee dura?
Tjänar du pengar: pluggar

Ofta bäddar du sängen: 1 gång om året 

Ofta diskar du: varannan dag

Många stör du dig på: tyst

Ofta träffar du din familj: några ggr om året

Att du kommer bli något: ja, en bög
På Gud: agnostiker

På rymdvarelser: wie vad kul om det fanns :D:D:D bara det inte blir ngn mars-attack

Att folk tycker om dig: bryr mig inte

På ett liv efter detta: jaaa veenneee dura?

Att fiskar kan tänka: ja

Att du kommer leva länge: vet inte.. har bra gener, men kmr typ halka på en nål o få en colaflaska genom ögat. allt är möjligt med mig

VÄLJ :

Katt eller hund: Hund

Vit eller svart: Vit

Varmt eller kallt: Kallt

Vatten eller land: Land 

Sex eller kyssar: Kyssar.

Telefon eller internet: Internet

Musik eller tystnad: Musik 12/7

Bok eller film: bok

Förhoppningsvis så har jag kvar bloggen om några år då jag och Vuki har avslutat skolan. Så ska jag skriva ut den här sidan, och jag tror att vi kommer att örfila varandra för att vi är sååå inte... Läkartypen. Nu iaf.

Förra veckan så såg vi en affisch; Ge Blod och du får 2 (eller 3? jag är fort. bakis) + från lektionerna... När du är inte där.

Wooohooo! Säger vi.
Vi säger inte; Ja, eftersom vi studerar till läkare så är det vår plikt att börja rädda liv nu.

Så kommer tisdagen och vi ska ge blod.

Hm? Borde vi egentligen ge blod, undrar vi. Vi ska ju ut ikväll. Jaja, vi frågar de som jobbar där!

Så jag frågar honom, och han säger men sjääälvklart får ni dricka. Vad dricker du?

- Whisky.

- Okeeej, men drick inte upp hela flaskan bara!

- Nej nej e du galen.

Vi ger blod, har ont i armen och går hem. Kvällen kommer och vi dricker.

Att dricka whisky vs jäger 2-3 ggr i veckan gör att man blir lite immun mot det. Så man måste dricka mer.

Efter 2 glas så säger jag; Oh min arm gör inte ont längre!

Jag börjar sluddra och Vuki tkr det är konstigt.

- Är du redan full? undrar hon.

- Tydligen, säger jag.

Vuki och jag skålar för vadsomhelst, och snart är hon ikapp mig.

Vad som hände under kvällen... Well, det är en oskriven, ominnandes historia. Men under de 8 månader jag o Vuki har umgåtts intensivt (läs; druckit) så har vi aldrig båda samtidigt varit såhär fulla.

Klockan är 00.40 o ja e fort. full.

Tråkig inlägg men jeeebiga. Jag måste för framtiden. Dessutom kommer jag nog tom glömma hela den här bakisdagen imorgon.

450 ml blod ur kroppen och lite whisky in. Big...Big mistake.

Så November 2008, en extrem alkoholfylld månad, så råkade mitt nummer hamna lite till höger och vänster. Faktiskt så ofta att jag borde ha skrivit den på en post-it lapp och klistrat fast den till min panna (fast då skulle väl ingen ta den... det skulle väl se lite konstigt ut). Iaf.

Så hamnade mitt nummer till vaktstyrkan i en klubb. To summon it up; Dont mess with these guys.

De är inte som killarna i Sverige, där vakterna inte kom in på polisskolan, blev mobbade så barn så att de nu kan känna sig coola för att de har makt osv.

De är maffia. Förlåt, jag menar Maffia med stort M. Ingen idé att dejta dem, lära känna dem osv. För ena sekunden är de där, andra säljer de knark i Schweiz (bokstavligen talat), eller hamnar i fängelse för att de har bomber hemma (bokstavligen talat).

Nåja, jag har aldrig brytt mig om dem, tills jag, mot min vilja, drogs in mot det. Lång historia, spelar roll, IAF, en av de hade mitt nummer.

Och nu började trakasseringen.

Han hörde av sig varenda dag, skickade sms och ringde. Vilken kille som helst, alltså vilket yrke som helst, skulle jag bara ha bett att dra ngnstans och svära och blablabla, men eftersom jag inte vill ha mina kroppsdelar utspridda lite här och där utan trivs bra med att de är ihop, så kunde jag inte göra det.

Så vi håller kontakt, jag har ingen aning om vem det är.

Min vän Mixi och jag som känner en del människor (typ alla förutom de från vaktstyrkan) börjar fråga runt om honom. Så får vi ett namn på ett namnlöst ansikte; Milan.

Nåja, i samma stund han fick reda på att vi visste "vem han är", bröt han typ kontakten.

Whatever, tänkte jag. Men djupt inom mig saknade jag de kärleksfulla smsen osv.

En och en halv månad passerar. Han hör av sig igen, och såklart är jag fast i nätet direkt.

Jag älskar dig blablabla (nej, jag tog inte det seriöst).

Veckorna går, han tjatar, ja jag älskar dig oxå säger jag (hrm hrm).

Så kom dagen D.

Eftersom den här maffiamannen var maffia så var han såklart inte i staden på 1-2 månader utan någon annanstans, typ var hitman eller något. Dagen kom och jag fick smset; Ska vi ses ikväll?

Okej. Jag har inte varit nervös för en kille sen jag var 15 år gammal. Bokstavligen talat.

Men nu, om det fanns en fet marijuanacigg framför mig med små vingar, så hade jag tagit den direkt, jag lovar.

Mina vänner Mixi och Vuki försöker trösta mig osv, men det funkar inte helt och hållet.

Så jag vänder mig till min absolut bästa vän i nöden. En vän som aldrig har övergett mig (eller jo, när jag inte har pengar ffs), en vän som är alltid där för att trösta, älska och få mig att må bra. Hans namn är Mr Ballantines.

Mr Ballantines satt där framför mig och jag sög ut hans energi totalt.

Faktum var, att jag till slut tog flaskan och körde den upp och ner så att de allra sista dropparna skulle falla ner i halsen.

Så nervös var jag.

Så får jag smset; Kom ut, jag väntar på dig utanför.

Nu vet jag hur människor känner sig på the Green Mile, de sista stegen i ens liv. Som när Bill i Kill Bill 2 tar de där fem stegen, han vet vad som kommer att hända när han gör det. Men han vet också att det är oundvikligt, du måste ta stegen...

Och jag gör det. Men det var inga raka steg.

Så kommer han.

Och nej, inte en sekund (okej, kanske några gånger) så trodde jag att han var snygg.

Han var inte det såklart. Han var så inte min stil att det är makalöst. Men jag sätter mig i bilen och vi åker iväg.

Okej, den här killen är nykterist och där sitter jag och låtsas vara nykter.

Som rubriken lyder; The Blind date that made me blind. Men inte för att han var så ful att man blev blind, utan för att jag var så FULL.

Så hamnar vi på ett ställe, sen åker vi till ett kafé.

Han är jättetrevlig och blablabla. Såklart beställer jag en whisky.

För att ni VERKLIGEN ska förstå hur full jag var... När jag svepte whiskyn fem minuter senare, så tog jag upp glaset, stirrade ner i botten så att man såg honom och skrattade skithögt för att jag tyckte det var sååå roligt (inte så roligt när man är nykter, bakis eller ens lullig, nej... Faktum är, det kommer ta en låång tid tills jag tycker något sådant är "roligt" igen).

Och medans den här stackars maffiakillen satt där och höll min hand och "proclaimed his everlasting, long love" för mig, så skrattade jag för full hals, för att sedan tystna.

Vad nu, ska hon svara att hon älskar mig tillbaka? Kanske tänkte den här stackars, stora killen.

MER WHISKY TACK!

Servitrisen kommer springande.

"Vad sa du?"

"Eh... WHISKY..."
Hon ska just gå, när jag tar tag i hennes tröja.

"NEJJ. NJEEET. Jag menade DUBBEL whisky."

"Hmm, okej. Men jag måste ta betalt för det första bara."

Milan rotar efter sin plånbok. Men. Jag är väldigt envis om sånt här. Jag hatar att andra ska betala, ja, jag hatar det så mycket att jag käftar emot en maffiaman.

"ÖÖÖÖH, det är hans FÖDELSEDAG idag och han bjuder ALLTID ALLTSÅ ALLTID, så jag måste betala."

TACK GUD att jag var så full att jag inte kunde utläsa "mord" i hans blick. Men servitrisen kunde det... Tro mig. Hon kunde det. För hon darrade... Och skakade. Och hon mötte hans blick "dont do it bitch, DO NOT DO IT!". Men jag tvingade henne (jag menar, hur lätt är det att övertala en full person att göra något de inte vill? Exaaakt.)

(Förresten, om ni inte fattade det så ljög jag om att det var hans födelsedag och att han bjuder alltid... Hmm.. Blind date... Det fattade ni nog redan hihi)

Killen gömmer ansiktet i händerna, och jag skålar med resten av kaféet. Japp, vi satt i ett kafé en söndagskväll och han drack kaffe och jag whisky. Only in Serbia, kan jag kommentera om det.

Så sitter jag där och babblar för vad som är livet kärt, skrattar åt idiotiska saker osv.

En annan sak. Jag är världens sämsta dissare. Asså på riktigt. Sådär på riktigt om det fanns en tävling för "Världens sämsta dissare", så skulle jag ha 10 guldpokaler på min bokhylla, en för varje år. Så. Dålig. Är. Jag.

Men denna dag var annorlunda. Iaf.

Eftersom han är vakt så vet han att det är ingen idé att vara sur på någon som är full, för personen kommer ändå inte fatta det, eller bara förvärra det.

Så han säger; Eftersom det är min födelsedag, så borde du ge mig en kyss.

Vare sig han har mördat människor eller inte, så måste jag ändå ge honom credit för den repliken, för den var bra.

Gud var på min sida den dagen. Jag tar upp mobilen, viftar med den framför honom och säger; Kolla vad klockan är. Den är 00.01. NOPE DIN FÖDELSEDAG VAR IGÅR HAHAHAHAHAHA!

Jag måste tillägga att jag verkligen skrattade skithögt åt det här, för jag tyckte jag var så smart och cool.

Så ska vi gå, jag tror han var så glad för det, så glad, så glad.

Han börjar gå mot bilen, jag ba neeeej, jag ska GÅ hem.

Eh varför? Undrar han.

För att jag bor en minut härifrån DAAAH! (Det var SKITKALLT)

Han börjar sura. Men jag vet vad som väntar mig. The Kiss at the Doorstep. Alltså, nej tack.

Så jag springer därifrån. Springer. Springer för jag vet vad som väntar mig om han får tag på mig.

En biltur upp till bergen. En grop som redan är framgrävd. Min sista bilresa.

Dagen efter... Oj, denna bakfyllda morgon.

Jag har aldrig tyckt synd så mycket för en människa som honom.

Och alla ni människor som har varit på blinddejter, och killen/tjejen har varit ful. Ja, jag kan iaf inte skryta om det, för det var inte synd om mig, utan om HONOM!

PS; Alltså Makalöst. Maka-Löst. Makabert Makalöst. M...A...K...A...L...Ö...S...T

Makalöst.

Fick nyligen ett sms; Varför är du sjuk? Från den här Milan.

Saken med serbiska språket är att frågar man en sådan fråga så är det alltid feminint eller maskulint. Ex om jag ska fråga en kille, varför är du sjuk, så blir det varför är du sjuk-e?

Medans tjej; Sjuk-a.

Och vad skrev han? Japp. Sjuk-a. Varför är du sjuk-a?

Jag ba eh; Kanske har ett virus, men du kanske menade i huvudet?

Medans jag skrev ovanstående sms, får jag ett sms till, samtidigt. Jag skickar det smset och läser det andra, som är från honom. "Oj förlåt Dixi, jag skrev till fel person."

ALLTSÅ WHATEVER!!! Gud vilken tönt! Du är 28 år gammal människa. 28 år gammal. Och tro mig, jag skäms inte för att kämpa för det jag vill ha. Så om jag vill ha en kille, så ringer jag honom. Ja, jag trakasserar honom, för jag skiter i. Men jag ringde inte den här Milan, varför? För att jag inte gillar honom.

28 år GAMMAL. TJUGOÅTTA ÅR! Om det finns något mer avtändade än att försöka att göra någon svartsjuk, så är det att försöka att göra någon svartsjuk på ett extremt töntigt och synbart sätt.

Du. Kunde. Ha. Varit. Bättre.

Och en sak till. Om jag var svartsjuk, skulle han veta det. Jepp, inget och att vara stolt över, men jag är ärlig åtminstone.

När man var ung och... ung, så var det viktigaste I ens liv;

Vänner

Att man syntes

Och

Sömn.

Sömn. Det är fortfarande viktigt, men jag vaknar inte upp skrikande och slår sönder dörrar och sängar när någon väcker mig, som på den gamla goda tiden då man var en tonåring. Men än idag kan jag irriteras över det här.

Min kusin Ana och jag var i Bosnien hos våra far resp. morföräldar.

Huset de bor i ligger precis vid vägen, så att när man går ut med sin kopp kaffe, kan man vinka till granne Milosevic och önska honom en god morgon och Milosevic kommer blinka med ena ögat och allt detta syns grannar emellan för att vägen ligger så nära huset.

När man går in i huset, så ligger vardagsrummet rakt fram, och sovrummet direkt till vänster.

Så om Ana och jag inte väcktes av tuppen (en gång för längesedan stod vi alla kusinbarn och min syster uppe på vinden med ett gevär, min kusin skulle just skjuta Djävulen aka Tuppen, men så kom mormor och fuckade ur... Så mycket hatar vi bosniska tuppar, vi ungdomar i familjen), så väcktes vi alltid av någonting annat. Klockan 9 på morgonen. Även om vi gick och la oss 6 på morgonen.

Det är en sak att vakna 9 på morgonen i Las Vegas, där man har något att göra. Nu var vi uppe i bergen bland bönder, där dagen innefattar att man sitter på en pall hela dagen och gör absolut ingenting, det mest intressanta som kan hända under en dag är att grannens häst lyckas rymma i 1½ minut. Jag önskar att jag överdrev.

Nu tog mormor, morfar och min morbror över kacklet klockan 9 på morgonen. Så vi tar ett allvarligt snack med dem. Det är fint väder, gå ut och prata, säger vi till dem. Men sitt inte i vardagsrummet med ÖPPEN dörr och skrika till varandra som att vi var i krig och Hitler har just kommit över berget och ska bomba upp huset. Okej, säger dem.

Ana och jag går och festar, dricker huvudet av oss, kommer hem 4-5 på morgonen och somnar.

Klockan 09.00 på morgonen hör man Det. Ljudet. Dörren är öppen. Folk skriker till varandra som att de stod på varsin ände av en stängsel, där de trycker sina händer mot varandra. Barnet gråter till sin mor, men blir traumatiserad och pratar inte på 10 år pga detta, modern som säger; "MIN ÄLSKLING! I WILL COME BACK FOR YOU! I SWEAR! DO YOU HEAR ME? I...WILL...COME...BACK...FOR...YOU!"

Hon fortsätter skrika liknande saker, medans soldaterna drar bort henne därifrån.

Barnet hittar såklart mamman 20 år senare, hon är blind och döv och stum, men förstår ändå att det är DET barnet. De gråter och kramas och 10 minuter senare dör hon, men det var en fin avslutning i alla fall.

Jag är chockerad. Är de här människorna döva? Lyckades Hitler komma ner till huset och slänga en granat på oss alla, men vi överlevde och alla förlorade 70% av hörseln, förutom Ana och jag som faktiskt hör de SKRIKA. Gjorde Hitler det? Innan jag hinner säga något till Ana, så känner jag Jordbävningen. Hon ställer sig upp i sängen, hon har bara en kort T-shirt och trosor på sig.

Hon kastar sig ner på golvet, formligen sparkar upp dörren och jag hör henne skrika så högt att jag själv blev nästan lite döv.

3 sekunder senare är hon röd i ansiktet och ligger bredvid mig.

Hon ser inte så sur ut längre.

"Vad är det?" Frågar jag.

"Herre...Gud...Vad...Pinsamt. Diana. Vi har typ 10 gäster därinne och alla såg mig halvnaken."

Jag skrattar och skrattar, men nu är det iaf tyst så vi båda somnar om och vaknar....Ahh! Klockan är tre på eftermiddagen.

Ana tycker till slut att det inte var pinsamt, utan att det var skönt att få ut sina känslor och att kärringarna och gubbarna där i vardagsrummet fick känna av den moderna versionen av att "smaka på käppen".

Ana och jag går och festar, dricker huvudet av oss, kommer hem 4-5 på morgonen och somnar.

Klockan 09.00 på morgonen hör man Det. Ljudet.

Men det är inte som morgonen som var igår. Utan det är närmare.

Mormor står vid dörren och skriker för full hals. Tydligen till någon som går på vägen.

"MILUUUUUTIIINEEEE!" Skriker hon.

"MIIILUUUTINEEEE!!!" Upprepar hon. Samtidigt, en meter från henne, ligger två tonåringar i sängen och undrar följande;

Har mormor brutit benet så att hon måste med omedelbar verkan till sjukhuset, och eftersom Milutin har bil kan han skjutsa henne dit?

Har bondgården blivit en animal farm, vilket betyder att djuren har tagit över, grisarna är på topp, de har flyttat in i vardagsrummet och istället för att som vi äta gris, äter de människor, och Milutin måste ringa polisen, armén och FBI?

Råkade morfar, för 50 år sedan, bygga huset på en indiansk gravplats, vilket involverar att indianska andar nu har tagit över huset, gjort det till en Saw 5 - Special Edition with Indians, så att Milutin måste vara hjälten i denna episod och rädda oss alla?

Var det så, mormor? Var det så?

"MIILUUUUTIIINEEEEE!!! HUR MÅR DIN KO, MIILUUUTINEEEEE!!!"

Chocken i kroppen är kvar än idag. Hon väckte 2 tonåringar (märk väl; TONÅRINGAR) klockan 9 på morgonen för att fråga om en ful jävla kossa som vi ändå ska äta upp dagen därpå.

Bredvid oss finns det ett berg av limpor med cigaretter. Ana kastar de mot dörren så snabbt att ögat inte hinner med.

Så springer mormor (hon är så böjd att hennes haka nästan vidrör golvet) snabbare än en kenyan på OS därifrån.

När vi vaknade behövdes det inga ord för att markera hur allvarlig den här situationen var.

Jag tror att de fortfarande har fester klockan 9 på morgonen där, efter att vi åkte.

PS: Neither cows nor cocks were hurt during the trip.

Jag hatar mobiler. Ibland brukar jag trycka in den I soffkudden och låtsas att den försvann.

"Hoppsan! Jag uuundrar var min mobil är?"

En vecka senare "hittar" jag den och åter blir en äcklig slav under den.

Hatar med sms, folk som ringer en osv. Jag vet inte varför. Jag har alltid för mig att när telefonen ringer att det är CIA som har växlat ihop mig med en terrorist, och plötsigt står jag där i vardagsrummet och ser en röd laserstråle på mitt hjärta.

Men en gång hade jag en telefonbästis. Alltså, jag har aldrig snackat så mycket med en människa i telefon i mitt liv. Vi pratade minst 3 timmar (ovanligt) och högst 8 timmar (vanligt) PER DAG. VARJE DAG. Så höll det på i 3 veckor (tack comviq kompis!).

Iaf.

The Day that changed our relationship...4-ever.

Klockan var 23 på kvällen och vi börjar prata I telefon. Och pratar och pratar och pratar.

"20 minuter" senare så tittar jag på klockan.

"Herre...Min...Skapare...I...Himlen", säger jag i telefonen.

"Vad är det?" säger Milan.

"Klockan är 06.30... på MORGONEN!"

I vanliga fall tog det oss 1-2 timmar att säga hejdå (bokstavligen talat), men nu la vi båda på direkt.

Jag skulle upp om en halvtimma. Om 30 minuter. Jag ryser när jag tänker tillbaka.

För att förstå min situation bättre. Jag gick i 3an, och jag har EXTREMA tvångstankar. Tvångstankar är töntigt jag vet, men årets Största tvångstanke var att gå till skolan varenda dag, gå på varenda lektion och inte komma försent till en enda. Jag hade skolkat så mycket i 1an och 2an, att jag fick "göra igen mina misstag" i 3an i mitt tvångsmässiga psyke.

Så satt jag där med telefonen i handen med vintersolen lysande i ansiktet.

Ska jag sova en halvtimma, eller ska jag vara uppe hela skoldagen för att sedan vackert sova när jag kommer hem? Jag hatar min säng egentligen. Har alltid hatat den. Den är gjord av sten och det är inte kul att sova på sten. Men jag sover ändå på den.

"Äh, jag går och sover en halvtimma!". Ett stort misstag. För om jag hade fortsatt varit vaken, så kunde jag iaf ha tänkt klart i huvudet.

Jag somnar. En annan sak jag måste förklara; jag är ganska svag psykiskt, jag är jättelätt psykiskt påverkad av människor, men när det kommer till tvångstankar så kan jag ta ner månen om jag får en tvångstanke om det.

Så klockan 07.00 ringer alarmet. Jag vaknar. Än idag fattar jag inte hur jag lyckades, men jag vet att det var pga tvångstankar. Inte ens ett krig skulle kunna väcka mig.

Nu vet jag hur zombiesar känner sig, och om jag någonsin träffar på en, ska jag inte springa ifrån honom, utan trösta honom och tycka synd om honom.

Jag vandrar där hemma och gör mig redo för skolan. Men jag tänker inte på något. Ingenting. Bara "gå till skolan".

Jag sätter på mig min feta vinterjacka och går ut. Väntar på t-banan. I 2½ år VARENDA dag hade jag tagit en metro eller en city och läst den. Idag, en ytterst konstigt dag, gjorde jag inte det.

T-banan är extremt packad, nästan sådär som japanska tunnelbanor, där det finns ett speciellt yrke där människor ska trycka in resenärerna i t-banan så att de ska få plats. Jag stör mig aldrig på det här, om jag ska stå eller sitta, för jag läste alltid tidningen och det tog bara 20 min till skolan.

Idag var en annorlunda dag. Idag ville jag inte ha en sittplats, jag BEHÖVDE en.

Det var svinkallt ute, -10 grader. Men idag var det sannerligen en udda dag. Jag frös inte.

Vid Medborgarplatsen vaknar jag till lite. Jag börjar svettas. Inte sådär "oj då hoppsan jag svettas lite, nu får jag nog lite lökar under armhålorna." Utan svettas som i "samla ihop alla djurarter i världen, bygg en båt, because the Flood with a big F is coming."

Inte fräscht, det låter inte kul, men så var situationen.

"Ska jag gå av?" Tänkte jag snabbt.

"NEJ!" Sade Tvånge Tvångsson i mitt huvud. "Du ska till skolan, och därmed basta!"

Jag hatar Tvånge Tvångsson. Så måste han använda så töntiga ord också, för i helvete.

Slussen kommer. Jag känner att om jag inte får sitta ner snart, så kommer jag att dö. Mina organ började rycka.

"Du ska ingenstans", sa Tvånge och där stod jag och svettades i -10 grader med en vinterjacka som jag kunde bära om jag besteg Mount Everest.

Så börjar tåget lämna Slussen. Nu försvann Tvånge och nu kom min Kropp och sade; "För fittkukollonets helvetets skull. GÅ AV TÅGET OCH SÄTT DIG PÅ EN PARKBÄNK!"

Okej, tänker jag. Okej, jag ska av i Gamla Stan. Dörrarna öppnas, och rummet i huvudet till Tvånges dörr öppnas också. Och nu börjar kriget.

"Gå av!"

"Stanna kvar!"

"Gå av!"

"Stanna kvar!"

Och så.... ZIIIIITTTT! Allt blev svart. Jag slår upp ögonen. Var är jag? Är jag i Pluto? Varför är alla människor så långa för? Har jag inga ben? Människorna är för fanimig över 3 meter långa. Jag tittar ner.

I mitt huvudkrig mellan att stanna kvar på tåget och gå av, så hade jag ramlat ner i hålet på "se upp för avståndet mellan tåg och plattform". Hela mitt högra ben var instoppad i det här hålet, medans mitt vänstra ben var i en konstig vinkel mellan tåget och plattformen.

Jag reser mig upp, och jag är så förvirrad över att jag svimmade att jag inte vet vad jag gör. Så vad gör idioten? Hon faller in tillbaka i tåget. Dörrarna stängs, och svettpärlorna rinner nerför pannan på mig.

Jag tänker; "Vad hände? Svimmade jag ell..." ZIIIIITTT!

Allt blir svart. Jag slår upp ögonen. Var är jag? Är jag i Jupiter? Varför är alla människor så korta för? Fick mitt ben där nere i hålet lite nuclear på sig, så att de växte sig extremt? Människor är för fanimig under 1 meter. Jag tittar ner.

En man bär mig. Men inte sådär som hjälten bär den hjälplösa kvinnan, med armarna under hennes rygg och ben. Utan han bär mig som Atlas bar Världen.

"FLYTTA PÅ ER! FLYTTA! HON MÅSTE SITTA NER!"

Människor sprider sig som att någon kastade en bomb emellan dem.

Han sätter mig på en stol, och jag hann stamma fram ett "tack", innan han försvann.

Ni vet när man säger; "alla kollade på mig"? Men man vet att personen överdriver lite.

Okej, jag önskar att jag överdrev, men hela t-banan var tyst fast det var fullpackad, och varenda person tittade på mig. De skämdes inte att glo på mig, för att jag hade skämt ut mig.

En kvinna framför mig klappar mig på knät.

"Lilla gumman, har du epilepsi?" Hon tittar medlidande på mig, och hela t-banan andas ut. Jaså, det var därför hon svimmade 2 gånger!

"Nääe," säger jag förvirrat. Jag önskar att jag hade ljugit.

Stämningen förbyttes totalt. Kvinnan ryckte tillbaka handen som att jag var en kobra och bitit henne. Människorna tittade på mig som att jag hade tagit 20 spädbarn, öppnat fönstret och slängt ut dem då tåget passerar Gullmarsplan, så att de vinglar ner i sjön som barnen i Prinsen av Egypten.

Men sanningen var, de trodde antagligen att jag var en knarkare.

T-centralen eller Hötorget kommer. Jag går av. Sätter mig på en parkbänk. Misshandlar lite Tvånge, så att han håller käften. Tåget mot Hagsätra anländer. Jag sätter mig på den och åker hem. Öppnar dörren till mitt rum. Där står min hatade säng och ler mot mig. För han vet att för första gången älskar jag hans hårdhet, bara för att han har en kudde och ett täcke. Men just innan jag somnar, stänger jag av mobilen, gömmer den under sängen, tänker; En månad utan mobil.

Och somnar.

Vaknade precis från min nap. Mest en anledning för att inte plugga. Iaf, det påminner mig om en sak.
En gång när jag gick i gymnasiet, så var det en vanlig måndag eller en tisdag. Så går jag hem, gick och la mig, vaknade och allt var i sin ordning.
Jag går till skolan, har en rast och går ut och röker. Ingen var ute och rökte (vilket var konstigt, 50% av alla människor jag lärde känna var genom rökningen, och att ingen stod ute var väldigt konstigt).


Iaf, jag ställer mig en bit från dörren och blossar där och allt är lugn och ro. Fåglarna kvittrar, bilar åker förbi och solen lyser... Dörren öppnas, automatiskt dras mina ögon dit och jag tänker "Snälla, säg att det är någon jag känner". Och BA-BANG!


Ut kommer en kille jag faktiskt känner, men det var något nytt med honom den här dagen. Mitt hjärta började slå i 180, jag rodnade till, och jag fick en impuls att springa fram och kyssa honom.
Han närmar sig i slow-motion, som i High-school filmer där råttflickan står vid skåpen och tittar på när "skolans coolaste kille" går förbi. Han nickar med huvudet åt folk höger och vänster, och kanske, kanske slänger han en liten blick mot dig, och din dag är förgylld. Men verkligheten överträffar filmen, för den här killen kommer mot mig.


Han ska stå där och blossa i 3-4 minuter och under denna korta, men underbara tid ska jag stå vid hans sida och dregla vid honom. Fjärilarna i magen växte sig till en fet pterosaurie, och medan han stod där så klarade jag inte av det mer, slängde min cigg, skyllde på att lektionen började och tog skydd in i skolans murväggar.


Hela dagen är jag förvirrad, vad fan var det där? Det har hänt mig liknande saker, men då har det varit bokstavligen talat kärlek vid första (eller andra) ögonkastet. Det här var snarare 568de ögonkastet. Jag svettas, och undrar om jag mår bra. Men det pirrar i magen varje gång jag tänker på honom. Jag har aldrig känt det minsta för den här killen, förutom som en sann kompisanda. Känslorna var så starka, nästan lika starka som den gången jag var riktigt, riktigt kär i en kille i skolan. Sådär kär... HERREGUD.


Jag får en flashback. Jag drömde en dröm att den här killen och jag var tillsammans på måndags eller tisdagskvällen. Det var en riktig sån där den Jack-Kate och Allie-Noah förhållande. Folk ville separera oss, men vår starka kärlek höll fast oss. Inte tills den gången visste jag att drömmar kunde påverka en så mycket. Resten av den veckan gick jag inte runt och tänkte på honom, men så fort jag såg honom började min kropp darra, göra konstiga movements osv. När helgen kom tänkte inte jag på honom en enda gång, och på måndagen efter helgen så såg jag honom och där stod vi och blossade en vanlig måndag och snackade skit.


"Lektionen börjar", säger han utan någon speciell ton.
"Tjarrå", säger jag uttråkat. Han lufsar in mot skolan.
Han är ganska söt. Har en söt rumpa. Det känns på sätt och vis sorgligt att det är slut mellan oss.
Jag undrar vad som hände med vår kärlekshistoria.
Men så kommer min riktiga kärlek ut, och fast jag vet att min lektion börjar om 1 minut så står jag kvar. Med dröm-killkompisen så sprang jag iväg så fort jag såg honom. Det var värt att gå till lektionen för att slippa se honom, för känslorna var för överväldiga. Men han var inte den här killen, den sanna drömkillen, han som jag också mår dåligt kärleksmässigt, men han som gör det värt att stanna kvar för att se på honom, men inte att gå på lektionen.

Jag har alltid varit emot människor som övergöder sina djur. Alltså varför? Varför fortsätter ni ge dem mat? Det är djurplågeri, tycker jag. Stackars djur. De vet inte bättre. Helt plötsligt kan inte lilla dobermann-hunden Doris jaga ikapp inbrottstjuven. Och rätt som det är huset fullt av råttor och möss, eftersom tjocke Felix reaktionsförmåga är ungefär lika snabb som en 90-åring på handbollsmatch.

Så gick jag en dag och bestämde att jag skulle köpa en katt. Det var runt 12 fullvuxna katter hemma hos säljarna, och fyra kattungar var till salu.

De var jättesöta och blablabla. Tydligen fanns det en till kattunge, men de kunde inte få tag på den. Medans de beskrev de andra katternas personlighetsdrag (en var ex. höjdrädd, den andre var lika kraftig som Michael Clarke Duncan (han i den Gröna Milen)), så tänkte jag; Vilken kattunge? För det var svårt. Till sist hörde jag en av säljarna säga glatt bakom mig; Här är den fjärde lille jäkeln!

I samma stund jag såg honom visste jag att det var Han jag skulle ta hem. Det låter töntigt, men man bara vet.

200 kr och en kattunge bytte händer.

Så kom vi hem, och eftersom den andra katten Don Juan hette Don Juan och Marlon Brando var uppskattad hemma hos oss så fick han heta Don Corleone.

Jag ÄLSKADE honom. På Don Juan (syrrans katt) syntes det att han älskade henne. Samma sak hände här. Den här katten var min och han älskade mig!

Don Juan ogillade honom ganska mycket, men lärde honom vissa saker, typ, korsa inte gatan om en bil åker.

Vi kunde slänga upp bollar i luften och han hoppade upp till 2 meter för att få tag på dem. Men det var på den goda tiden. Snart började han manipulera mig.

Han åt sin egen mat såklart. Sen gick han ut på en promenad. Sen kom han hem och åt ännu mer mat. Sen åt han upp Don Juans mat, sen åt han upp Paris mat.

De två guldfiskarna fick ofta hungriga blickar, men de var trygga bakom en glasdörr.

Snart började han (efter att ätit upp de andra djurens mat) titta på mig när jag åt. Jag var van att hunden gjorde det, men inte Corleone. Men han tittar inte på mig med sorgsna ögon, inte heller hungriga. Mer som ormen Kaa i Djungelboken. De började snurra. Jag blev hypnotiserad. Så helt plötsligt satt jag där med -10 kg och han med 10+kg. Hans mage bokstavligen gungade när han gick. Om en katt skulle vara gravid med den där magen, skulle det finnas minst 15 ungar i den magen. Ingen ölmage kunde mäta sig med den magen.

Jag hade blivit en av Dem. Dem som övergödde sina djur. Jag hade fått allt om bakfoten. Vi gjorde inte det med fri vilja, utan vi tvingades. Man kan inte säga nej.

Till slut gick det så långt att han till och med slutade gå ut. Han satt hemma och åt och åt och åt, och sov.

En dag, jag minns det som igår, så stod han vid ytterdörren och ville bli utsläppt. Jag var chockad, men sa hejdå och släppte ut honom. Jag satt uppe hela kvällen som en orolig mamma, hade han tillräckligt med råttor därute? Tänk om Donis gör en spratt på honom, gömmer sig bakom ett träd och skrämmer honom och han försöker springa därifrån, men benen orkar inte bära tyngden på magen, så bryter han alla ben i kroppen?

Och jag hade rätt i att vara orolig. För han kommer aldrig mer hem igen. Han hade funnits död under min grannes bil, helt stel.

Självklart grät jag, men ändå... Ironin i det hela. Varför han dog. Han hade ätit råttgift.

Det var historien om Don Corleone.

REST IN PEACE min älskling!

Förlåt om jag orsakade din död! Jag hoppas du och Donis är vänner nu i katthimlen och att det finns en hel restaurang bara för dig där.

19 Juni 2004

Don Corleone

4 Augusti 2005

Jag är mer en hundmänniska än en kattmänniska. Men jag kommer aldrig glömma dagen då min syster fick sin katt. Det var en svart/vit liten kattunge och av alla kattungar jag har sett IRL och på bild, så tog verkligen den här rekordet i söthet. Men utsidan lurar ofta ögat.

C:a en vecka efter att vi hade kattungen (som alltid sov hos syrran), så sov syrran borta en gång. Jag ska gå och lägga mig, och där sitter Don Juan (eller Donis som vi kallade honom) utanför min dörr och ser ut som att någon just hade lämnat honom i "in the dumpster" för att bli av med honom.

Självklart kan man inte säga nej till en sådan min (som minen med katten i Shrek 2 & 3), så jag tar in honom och ska låta honom sova med mig, även om det innebär att jag kommer att hosta upp katthårsbollar dagen efter.

Jag lägger honom på sängen och vänder mig för att byta om. Efter fem sekunder vänder jag mig tillbaka, och vad gör han? Han hukar sig och kissar. Samtidigt tittar han på mig.

Jag vet hur katters blickar är när de kissar. Det är tomma blickar, som att de tänker på en händelse, så kommer en irriterande hand och viftar framför en för att väcka en ur de (underbara) dagdrömmarna.

Men hans blick var inte tom. All söthet var borta. I de gula ögonen kunde jag se någonting rött glimma. Och jag visste också att den här katten visste alldeles väl hur man använder en kattlåda. Han hade gjort det för att reta upp mig. Fastän jag gav honom mat och vatten varenda dag.

Han tittade på mig som att jag hade burat in honom i 20 år, slagit och misshandlat honom varenda dag, gift mig med hans fru (som var gravid med hans unge) och uppfött ungen i tron att jag är den riktiga fadern. Till slut hade han lyckats rymma från det hemska fängelset, byggt upp sin styrka och nu stod framför mig med hämnden.

Jag är ingen djurplågare, men istället för att fint och snällt ta upp honom, grabbade jag tag honom i skinnet och slängde ut honom. Sen påbörjades en 20-minuters tvättning, ombyte av lakan osv osv osv.

Bara för den där irriterande blicken (plus försening med 20 min att sova), så ignorerade jag honom i 3 hela månader... Tills en dag min syster skulle sova över hos någon kompis igen.

Där står han framför min dörr med oskyldiga ögon och ser bara söt ut.

Okej, säger jag, jag förlåter dig. Jag lägger honom på sängen och vänder mig om för att... Vänta! På mindre än en sekund hade jag hunnit vända mig, och sen vända mig tillbaka så att jag hade ansiktet mot sängen. HAN HADE REDAN GJORT SIG REDO FÖR ATT KISSA!

Jag rusar fram mot honom och tar upp honom under hans framtassar. Hans rygg är vänt mot mig. Jag kan verkligen inte tro att jäveln hade försökt kissa i min säng igen.

"HAHA!" Skrattar jag. "Det ville du va, din lilla lilla..." Jag hinner inte avsluta. För vad gör han? Han kissar rakt ut framför sig.

Jag hann vara chockad i en halv miljonssekund innan jag började rusa ut ur rummet med katten framför mig. Turligen nog var hans kattlåda 2 meter från mitt rum...

Men... Men... Jag kan säga att det hade varit bättre om han hade kissat i sängen. För nu fick jag skrubba nerkissad golv på 2 meter.

Det tog mig ett halvt år för att förlåta honom.

Så kom dagen D.

Jag kom hem från skolan, ingen var hemma och hela huset var nedsläckt. Jag går igenom hallen, men orkar inte tända. Så ser jag en mörk fläck på golvet. Vad är det här? Undrar jag och sparkar på det. Explosionen. Big Bang... Av kattdiarré. Det kommer på strumpan, mer på golvet och på väggarna.

För att förklara stanken så ska jag toppa de värsta stankerna.

Topplistan:

1. En död kattunge som steks ute i solen i 38+ grader i 3 dagar.
2.  En nykokad lik (jag är ingen psykopat som kokar lik, utan det är i skolan jag fick känna på denna... lukt).
3. Kattdiarré.

Stanken med kattungen, jag svär vid allt jag trodde jag skulle dö för att jag vred mig på golvet hemma i 30 minuter och jag har aldrig mått så fyskiskt dåligt som då.

Stanken med liket innebar att jag gjorde kräkreflexer framför hela klassen inklusive läraren som ville att jag omedelbart skulle gå ut för att jag var grönare i ansiktet än en neongrön Las-Vegas skylt.

Och där på tredje plats; Kattdiarré. Jag måste faktiskt gratulera mig själv att jag lyckades torka upp allt trots att jag dök huvudet i toalettstolen minst en gång i minuten.

Donis gick alltid på kattoa eller gjorde sina behov utomhus. Men just de här 3 gångerna inträffade med att jag var i närheten, som att han planerade det (vilket han gjorde).

Men iaf. Det var en katt med mycket mer positiva drag än negativa. En katt som säkert gjorde många kattbrudar glada (och gravida), en katt som blev lärare åt min katt fastän han hatade honom, den enda katten som min pappa gillade, katten som följde en vart man än gick, katten som hela grannskapet älskade och allt som oftast såg vi honom i andra villors/lägenheters fönster. Katten med stort K.

Han är MYCKET saknad av oss, till och med av Paris (hunden) som fortfarande reagerar vid namnet Donis (han snurrar runt och viftar med svansen och tittar åt alla håll, väntades på att se en lurvig svart/vit katt).

REST IN PEACE

Maj 2003

Don Juan aka Donis

27 Februari 2007