dd1

Så November 2008, en extrem alkoholfylld månad, så råkade mitt nummer hamna lite till höger och vänster. Faktiskt så ofta att jag borde ha skrivit den på en post-it lapp och klistrat fast den till min panna (fast då skulle väl ingen ta den... det skulle väl se lite konstigt ut). Iaf.

Så hamnade mitt nummer till vaktstyrkan i en klubb. To summon it up; Dont mess with these guys.

De är inte som killarna i Sverige, där vakterna inte kom in på polisskolan, blev mobbade så barn så att de nu kan känna sig coola för att de har makt osv.

De är maffia. Förlåt, jag menar Maffia med stort M. Ingen idé att dejta dem, lära känna dem osv. För ena sekunden är de där, andra säljer de knark i Schweiz (bokstavligen talat), eller hamnar i fängelse för att de har bomber hemma (bokstavligen talat).

Nåja, jag har aldrig brytt mig om dem, tills jag, mot min vilja, drogs in mot det. Lång historia, spelar roll, IAF, en av de hade mitt nummer.

Och nu började trakasseringen.

Han hörde av sig varenda dag, skickade sms och ringde. Vilken kille som helst, alltså vilket yrke som helst, skulle jag bara ha bett att dra ngnstans och svära och blablabla, men eftersom jag inte vill ha mina kroppsdelar utspridda lite här och där utan trivs bra med att de är ihop, så kunde jag inte göra det.

Så vi håller kontakt, jag har ingen aning om vem det är.

Min vän Mixi och jag som känner en del människor (typ alla förutom de från vaktstyrkan) börjar fråga runt om honom. Så får vi ett namn på ett namnlöst ansikte; Milan.

Nåja, i samma stund han fick reda på att vi visste "vem han är", bröt han typ kontakten.

Whatever, tänkte jag. Men djupt inom mig saknade jag de kärleksfulla smsen osv.

En och en halv månad passerar. Han hör av sig igen, och såklart är jag fast i nätet direkt.

Jag älskar dig blablabla (nej, jag tog inte det seriöst).

Veckorna går, han tjatar, ja jag älskar dig oxå säger jag (hrm hrm).

Så kom dagen D.

Eftersom den här maffiamannen var maffia så var han såklart inte i staden på 1-2 månader utan någon annanstans, typ var hitman eller något. Dagen kom och jag fick smset; Ska vi ses ikväll?

Okej. Jag har inte varit nervös för en kille sen jag var 15 år gammal. Bokstavligen talat.

Men nu, om det fanns en fet marijuanacigg framför mig med små vingar, så hade jag tagit den direkt, jag lovar.

Mina vänner Mixi och Vuki försöker trösta mig osv, men det funkar inte helt och hållet.

Så jag vänder mig till min absolut bästa vän i nöden. En vän som aldrig har övergett mig (eller jo, när jag inte har pengar ffs), en vän som är alltid där för att trösta, älska och få mig att må bra. Hans namn är Mr Ballantines.

Mr Ballantines satt där framför mig och jag sög ut hans energi totalt.

Faktum var, att jag till slut tog flaskan och körde den upp och ner så att de allra sista dropparna skulle falla ner i halsen.

Så nervös var jag.

Så får jag smset; Kom ut, jag väntar på dig utanför.

Nu vet jag hur människor känner sig på the Green Mile, de sista stegen i ens liv. Som när Bill i Kill Bill 2 tar de där fem stegen, han vet vad som kommer att hända när han gör det. Men han vet också att det är oundvikligt, du måste ta stegen...

Och jag gör det. Men det var inga raka steg.

Så kommer han.

Och nej, inte en sekund (okej, kanske några gånger) så trodde jag att han var snygg.

Han var inte det såklart. Han var så inte min stil att det är makalöst. Men jag sätter mig i bilen och vi åker iväg.

Okej, den här killen är nykterist och där sitter jag och låtsas vara nykter.

Som rubriken lyder; The Blind date that made me blind. Men inte för att han var så ful att man blev blind, utan för att jag var så FULL.

Så hamnar vi på ett ställe, sen åker vi till ett kafé.

Han är jättetrevlig och blablabla. Såklart beställer jag en whisky.

För att ni VERKLIGEN ska förstå hur full jag var... När jag svepte whiskyn fem minuter senare, så tog jag upp glaset, stirrade ner i botten så att man såg honom och skrattade skithögt för att jag tyckte det var sååå roligt (inte så roligt när man är nykter, bakis eller ens lullig, nej... Faktum är, det kommer ta en låång tid tills jag tycker något sådant är "roligt" igen).

Och medans den här stackars maffiakillen satt där och höll min hand och "proclaimed his everlasting, long love" för mig, så skrattade jag för full hals, för att sedan tystna.

Vad nu, ska hon svara att hon älskar mig tillbaka? Kanske tänkte den här stackars, stora killen.

MER WHISKY TACK!

Servitrisen kommer springande.

"Vad sa du?"

"Eh... WHISKY..."
Hon ska just gå, när jag tar tag i hennes tröja.

"NEJJ. NJEEET. Jag menade DUBBEL whisky."

"Hmm, okej. Men jag måste ta betalt för det första bara."

Milan rotar efter sin plånbok. Men. Jag är väldigt envis om sånt här. Jag hatar att andra ska betala, ja, jag hatar det så mycket att jag käftar emot en maffiaman.

"ÖÖÖÖH, det är hans FÖDELSEDAG idag och han bjuder ALLTID ALLTSÅ ALLTID, så jag måste betala."

TACK GUD att jag var så full att jag inte kunde utläsa "mord" i hans blick. Men servitrisen kunde det... Tro mig. Hon kunde det. För hon darrade... Och skakade. Och hon mötte hans blick "dont do it bitch, DO NOT DO IT!". Men jag tvingade henne (jag menar, hur lätt är det att övertala en full person att göra något de inte vill? Exaaakt.)

(Förresten, om ni inte fattade det så ljög jag om att det var hans födelsedag och att han bjuder alltid... Hmm.. Blind date... Det fattade ni nog redan hihi)

Killen gömmer ansiktet i händerna, och jag skålar med resten av kaféet. Japp, vi satt i ett kafé en söndagskväll och han drack kaffe och jag whisky. Only in Serbia, kan jag kommentera om det.

Så sitter jag där och babblar för vad som är livet kärt, skrattar åt idiotiska saker osv.

En annan sak. Jag är världens sämsta dissare. Asså på riktigt. Sådär på riktigt om det fanns en tävling för "Världens sämsta dissare", så skulle jag ha 10 guldpokaler på min bokhylla, en för varje år. Så. Dålig. Är. Jag.

Men denna dag var annorlunda. Iaf.

Eftersom han är vakt så vet han att det är ingen idé att vara sur på någon som är full, för personen kommer ändå inte fatta det, eller bara förvärra det.

Så han säger; Eftersom det är min födelsedag, så borde du ge mig en kyss.

Vare sig han har mördat människor eller inte, så måste jag ändå ge honom credit för den repliken, för den var bra.

Gud var på min sida den dagen. Jag tar upp mobilen, viftar med den framför honom och säger; Kolla vad klockan är. Den är 00.01. NOPE DIN FÖDELSEDAG VAR IGÅR HAHAHAHAHAHA!

Jag måste tillägga att jag verkligen skrattade skithögt åt det här, för jag tyckte jag var så smart och cool.

Så ska vi gå, jag tror han var så glad för det, så glad, så glad.

Han börjar gå mot bilen, jag ba neeeej, jag ska GÅ hem.

Eh varför? Undrar han.

För att jag bor en minut härifrån DAAAH! (Det var SKITKALLT)

Han börjar sura. Men jag vet vad som väntar mig. The Kiss at the Doorstep. Alltså, nej tack.

Så jag springer därifrån. Springer. Springer för jag vet vad som väntar mig om han får tag på mig.

En biltur upp till bergen. En grop som redan är framgrävd. Min sista bilresa.

Dagen efter... Oj, denna bakfyllda morgon.

Jag har aldrig tyckt synd så mycket för en människa som honom.

Och alla ni människor som har varit på blinddejter, och killen/tjejen har varit ful. Ja, jag kan iaf inte skryta om det, för det var inte synd om mig, utan om HONOM!

PS; Alltså Makalöst. Maka-Löst. Makabert Makalöst. M...A...K...A...L...Ö...S...T

Makalöst.

Fick nyligen ett sms; Varför är du sjuk? Från den här Milan.

Saken med serbiska språket är att frågar man en sådan fråga så är det alltid feminint eller maskulint. Ex om jag ska fråga en kille, varför är du sjuk, så blir det varför är du sjuk-e?

Medans tjej; Sjuk-a.

Och vad skrev han? Japp. Sjuk-a. Varför är du sjuk-a?

Jag ba eh; Kanske har ett virus, men du kanske menade i huvudet?

Medans jag skrev ovanstående sms, får jag ett sms till, samtidigt. Jag skickar det smset och läser det andra, som är från honom. "Oj förlåt Dixi, jag skrev till fel person."

ALLTSÅ WHATEVER!!! Gud vilken tönt! Du är 28 år gammal människa. 28 år gammal. Och tro mig, jag skäms inte för att kämpa för det jag vill ha. Så om jag vill ha en kille, så ringer jag honom. Ja, jag trakasserar honom, för jag skiter i. Men jag ringde inte den här Milan, varför? För att jag inte gillar honom.

28 år GAMMAL. TJUGOÅTTA ÅR! Om det finns något mer avtändade än att försöka att göra någon svartsjuk, så är det att försöka att göra någon svartsjuk på ett extremt töntigt och synbart sätt.

Du. Kunde. Ha. Varit. Bättre.

Och en sak till. Om jag var svartsjuk, skulle han veta det. Jepp, inget och att vara stolt över, men jag är ärlig åtminstone.