dd1

När man var ung och... ung, så var det viktigaste I ens liv;

Vänner

Att man syntes

Och

Sömn.

Sömn. Det är fortfarande viktigt, men jag vaknar inte upp skrikande och slår sönder dörrar och sängar när någon väcker mig, som på den gamla goda tiden då man var en tonåring. Men än idag kan jag irriteras över det här.

Min kusin Ana och jag var i Bosnien hos våra far resp. morföräldar.

Huset de bor i ligger precis vid vägen, så att när man går ut med sin kopp kaffe, kan man vinka till granne Milosevic och önska honom en god morgon och Milosevic kommer blinka med ena ögat och allt detta syns grannar emellan för att vägen ligger så nära huset.

När man går in i huset, så ligger vardagsrummet rakt fram, och sovrummet direkt till vänster.

Så om Ana och jag inte väcktes av tuppen (en gång för längesedan stod vi alla kusinbarn och min syster uppe på vinden med ett gevär, min kusin skulle just skjuta Djävulen aka Tuppen, men så kom mormor och fuckade ur... Så mycket hatar vi bosniska tuppar, vi ungdomar i familjen), så väcktes vi alltid av någonting annat. Klockan 9 på morgonen. Även om vi gick och la oss 6 på morgonen.

Det är en sak att vakna 9 på morgonen i Las Vegas, där man har något att göra. Nu var vi uppe i bergen bland bönder, där dagen innefattar att man sitter på en pall hela dagen och gör absolut ingenting, det mest intressanta som kan hända under en dag är att grannens häst lyckas rymma i 1½ minut. Jag önskar att jag överdrev.

Nu tog mormor, morfar och min morbror över kacklet klockan 9 på morgonen. Så vi tar ett allvarligt snack med dem. Det är fint väder, gå ut och prata, säger vi till dem. Men sitt inte i vardagsrummet med ÖPPEN dörr och skrika till varandra som att vi var i krig och Hitler har just kommit över berget och ska bomba upp huset. Okej, säger dem.

Ana och jag går och festar, dricker huvudet av oss, kommer hem 4-5 på morgonen och somnar.

Klockan 09.00 på morgonen hör man Det. Ljudet. Dörren är öppen. Folk skriker till varandra som att de stod på varsin ände av en stängsel, där de trycker sina händer mot varandra. Barnet gråter till sin mor, men blir traumatiserad och pratar inte på 10 år pga detta, modern som säger; "MIN ÄLSKLING! I WILL COME BACK FOR YOU! I SWEAR! DO YOU HEAR ME? I...WILL...COME...BACK...FOR...YOU!"

Hon fortsätter skrika liknande saker, medans soldaterna drar bort henne därifrån.

Barnet hittar såklart mamman 20 år senare, hon är blind och döv och stum, men förstår ändå att det är DET barnet. De gråter och kramas och 10 minuter senare dör hon, men det var en fin avslutning i alla fall.

Jag är chockerad. Är de här människorna döva? Lyckades Hitler komma ner till huset och slänga en granat på oss alla, men vi överlevde och alla förlorade 70% av hörseln, förutom Ana och jag som faktiskt hör de SKRIKA. Gjorde Hitler det? Innan jag hinner säga något till Ana, så känner jag Jordbävningen. Hon ställer sig upp i sängen, hon har bara en kort T-shirt och trosor på sig.

Hon kastar sig ner på golvet, formligen sparkar upp dörren och jag hör henne skrika så högt att jag själv blev nästan lite döv.

3 sekunder senare är hon röd i ansiktet och ligger bredvid mig.

Hon ser inte så sur ut längre.

"Vad är det?" Frågar jag.

"Herre...Gud...Vad...Pinsamt. Diana. Vi har typ 10 gäster därinne och alla såg mig halvnaken."

Jag skrattar och skrattar, men nu är det iaf tyst så vi båda somnar om och vaknar....Ahh! Klockan är tre på eftermiddagen.

Ana tycker till slut att det inte var pinsamt, utan att det var skönt att få ut sina känslor och att kärringarna och gubbarna där i vardagsrummet fick känna av den moderna versionen av att "smaka på käppen".

Ana och jag går och festar, dricker huvudet av oss, kommer hem 4-5 på morgonen och somnar.

Klockan 09.00 på morgonen hör man Det. Ljudet.

Men det är inte som morgonen som var igår. Utan det är närmare.

Mormor står vid dörren och skriker för full hals. Tydligen till någon som går på vägen.

"MILUUUUUTIIINEEEE!" Skriker hon.

"MIIILUUUTINEEEE!!!" Upprepar hon. Samtidigt, en meter från henne, ligger två tonåringar i sängen och undrar följande;

Har mormor brutit benet så att hon måste med omedelbar verkan till sjukhuset, och eftersom Milutin har bil kan han skjutsa henne dit?

Har bondgården blivit en animal farm, vilket betyder att djuren har tagit över, grisarna är på topp, de har flyttat in i vardagsrummet och istället för att som vi äta gris, äter de människor, och Milutin måste ringa polisen, armén och FBI?

Råkade morfar, för 50 år sedan, bygga huset på en indiansk gravplats, vilket involverar att indianska andar nu har tagit över huset, gjort det till en Saw 5 - Special Edition with Indians, så att Milutin måste vara hjälten i denna episod och rädda oss alla?

Var det så, mormor? Var det så?

"MIILUUUUTIIINEEEEE!!! HUR MÅR DIN KO, MIILUUUTINEEEEE!!!"

Chocken i kroppen är kvar än idag. Hon väckte 2 tonåringar (märk väl; TONÅRINGAR) klockan 9 på morgonen för att fråga om en ful jävla kossa som vi ändå ska äta upp dagen därpå.

Bredvid oss finns det ett berg av limpor med cigaretter. Ana kastar de mot dörren så snabbt att ögat inte hinner med.

Så springer mormor (hon är så böjd att hennes haka nästan vidrör golvet) snabbare än en kenyan på OS därifrån.

När vi vaknade behövdes det inga ord för att markera hur allvarlig den här situationen var.

Jag tror att de fortfarande har fester klockan 9 på morgonen där, efter att vi åkte.

PS: Neither cows nor cocks were hurt during the trip.

Jag hatar mobiler. Ibland brukar jag trycka in den I soffkudden och låtsas att den försvann.

"Hoppsan! Jag uuundrar var min mobil är?"

En vecka senare "hittar" jag den och åter blir en äcklig slav under den.

Hatar med sms, folk som ringer en osv. Jag vet inte varför. Jag har alltid för mig att när telefonen ringer att det är CIA som har växlat ihop mig med en terrorist, och plötsigt står jag där i vardagsrummet och ser en röd laserstråle på mitt hjärta.

Men en gång hade jag en telefonbästis. Alltså, jag har aldrig snackat så mycket med en människa i telefon i mitt liv. Vi pratade minst 3 timmar (ovanligt) och högst 8 timmar (vanligt) PER DAG. VARJE DAG. Så höll det på i 3 veckor (tack comviq kompis!).

Iaf.

The Day that changed our relationship...4-ever.

Klockan var 23 på kvällen och vi börjar prata I telefon. Och pratar och pratar och pratar.

"20 minuter" senare så tittar jag på klockan.

"Herre...Min...Skapare...I...Himlen", säger jag i telefonen.

"Vad är det?" säger Milan.

"Klockan är 06.30... på MORGONEN!"

I vanliga fall tog det oss 1-2 timmar att säga hejdå (bokstavligen talat), men nu la vi båda på direkt.

Jag skulle upp om en halvtimma. Om 30 minuter. Jag ryser när jag tänker tillbaka.

För att förstå min situation bättre. Jag gick i 3an, och jag har EXTREMA tvångstankar. Tvångstankar är töntigt jag vet, men årets Största tvångstanke var att gå till skolan varenda dag, gå på varenda lektion och inte komma försent till en enda. Jag hade skolkat så mycket i 1an och 2an, att jag fick "göra igen mina misstag" i 3an i mitt tvångsmässiga psyke.

Så satt jag där med telefonen i handen med vintersolen lysande i ansiktet.

Ska jag sova en halvtimma, eller ska jag vara uppe hela skoldagen för att sedan vackert sova när jag kommer hem? Jag hatar min säng egentligen. Har alltid hatat den. Den är gjord av sten och det är inte kul att sova på sten. Men jag sover ändå på den.

"Äh, jag går och sover en halvtimma!". Ett stort misstag. För om jag hade fortsatt varit vaken, så kunde jag iaf ha tänkt klart i huvudet.

Jag somnar. En annan sak jag måste förklara; jag är ganska svag psykiskt, jag är jättelätt psykiskt påverkad av människor, men när det kommer till tvångstankar så kan jag ta ner månen om jag får en tvångstanke om det.

Så klockan 07.00 ringer alarmet. Jag vaknar. Än idag fattar jag inte hur jag lyckades, men jag vet att det var pga tvångstankar. Inte ens ett krig skulle kunna väcka mig.

Nu vet jag hur zombiesar känner sig, och om jag någonsin träffar på en, ska jag inte springa ifrån honom, utan trösta honom och tycka synd om honom.

Jag vandrar där hemma och gör mig redo för skolan. Men jag tänker inte på något. Ingenting. Bara "gå till skolan".

Jag sätter på mig min feta vinterjacka och går ut. Väntar på t-banan. I 2½ år VARENDA dag hade jag tagit en metro eller en city och läst den. Idag, en ytterst konstigt dag, gjorde jag inte det.

T-banan är extremt packad, nästan sådär som japanska tunnelbanor, där det finns ett speciellt yrke där människor ska trycka in resenärerna i t-banan så att de ska få plats. Jag stör mig aldrig på det här, om jag ska stå eller sitta, för jag läste alltid tidningen och det tog bara 20 min till skolan.

Idag var en annorlunda dag. Idag ville jag inte ha en sittplats, jag BEHÖVDE en.

Det var svinkallt ute, -10 grader. Men idag var det sannerligen en udda dag. Jag frös inte.

Vid Medborgarplatsen vaknar jag till lite. Jag börjar svettas. Inte sådär "oj då hoppsan jag svettas lite, nu får jag nog lite lökar under armhålorna." Utan svettas som i "samla ihop alla djurarter i världen, bygg en båt, because the Flood with a big F is coming."

Inte fräscht, det låter inte kul, men så var situationen.

"Ska jag gå av?" Tänkte jag snabbt.

"NEJ!" Sade Tvånge Tvångsson i mitt huvud. "Du ska till skolan, och därmed basta!"

Jag hatar Tvånge Tvångsson. Så måste han använda så töntiga ord också, för i helvete.

Slussen kommer. Jag känner att om jag inte får sitta ner snart, så kommer jag att dö. Mina organ började rycka.

"Du ska ingenstans", sa Tvånge och där stod jag och svettades i -10 grader med en vinterjacka som jag kunde bära om jag besteg Mount Everest.

Så börjar tåget lämna Slussen. Nu försvann Tvånge och nu kom min Kropp och sade; "För fittkukollonets helvetets skull. GÅ AV TÅGET OCH SÄTT DIG PÅ EN PARKBÄNK!"

Okej, tänker jag. Okej, jag ska av i Gamla Stan. Dörrarna öppnas, och rummet i huvudet till Tvånges dörr öppnas också. Och nu börjar kriget.

"Gå av!"

"Stanna kvar!"

"Gå av!"

"Stanna kvar!"

Och så.... ZIIIIITTTT! Allt blev svart. Jag slår upp ögonen. Var är jag? Är jag i Pluto? Varför är alla människor så långa för? Har jag inga ben? Människorna är för fanimig över 3 meter långa. Jag tittar ner.

I mitt huvudkrig mellan att stanna kvar på tåget och gå av, så hade jag ramlat ner i hålet på "se upp för avståndet mellan tåg och plattform". Hela mitt högra ben var instoppad i det här hålet, medans mitt vänstra ben var i en konstig vinkel mellan tåget och plattformen.

Jag reser mig upp, och jag är så förvirrad över att jag svimmade att jag inte vet vad jag gör. Så vad gör idioten? Hon faller in tillbaka i tåget. Dörrarna stängs, och svettpärlorna rinner nerför pannan på mig.

Jag tänker; "Vad hände? Svimmade jag ell..." ZIIIIITTT!

Allt blir svart. Jag slår upp ögonen. Var är jag? Är jag i Jupiter? Varför är alla människor så korta för? Fick mitt ben där nere i hålet lite nuclear på sig, så att de växte sig extremt? Människor är för fanimig under 1 meter. Jag tittar ner.

En man bär mig. Men inte sådär som hjälten bär den hjälplösa kvinnan, med armarna under hennes rygg och ben. Utan han bär mig som Atlas bar Världen.

"FLYTTA PÅ ER! FLYTTA! HON MÅSTE SITTA NER!"

Människor sprider sig som att någon kastade en bomb emellan dem.

Han sätter mig på en stol, och jag hann stamma fram ett "tack", innan han försvann.

Ni vet när man säger; "alla kollade på mig"? Men man vet att personen överdriver lite.

Okej, jag önskar att jag överdrev, men hela t-banan var tyst fast det var fullpackad, och varenda person tittade på mig. De skämdes inte att glo på mig, för att jag hade skämt ut mig.

En kvinna framför mig klappar mig på knät.

"Lilla gumman, har du epilepsi?" Hon tittar medlidande på mig, och hela t-banan andas ut. Jaså, det var därför hon svimmade 2 gånger!

"Nääe," säger jag förvirrat. Jag önskar att jag hade ljugit.

Stämningen förbyttes totalt. Kvinnan ryckte tillbaka handen som att jag var en kobra och bitit henne. Människorna tittade på mig som att jag hade tagit 20 spädbarn, öppnat fönstret och slängt ut dem då tåget passerar Gullmarsplan, så att de vinglar ner i sjön som barnen i Prinsen av Egypten.

Men sanningen var, de trodde antagligen att jag var en knarkare.

T-centralen eller Hötorget kommer. Jag går av. Sätter mig på en parkbänk. Misshandlar lite Tvånge, så att han håller käften. Tåget mot Hagsätra anländer. Jag sätter mig på den och åker hem. Öppnar dörren till mitt rum. Där står min hatade säng och ler mot mig. För han vet att för första gången älskar jag hans hårdhet, bara för att han har en kudde och ett täcke. Men just innan jag somnar, stänger jag av mobilen, gömmer den under sängen, tänker; En månad utan mobil.

Och somnar.

Vaknade precis från min nap. Mest en anledning för att inte plugga. Iaf, det påminner mig om en sak.
En gång när jag gick i gymnasiet, så var det en vanlig måndag eller en tisdag. Så går jag hem, gick och la mig, vaknade och allt var i sin ordning.
Jag går till skolan, har en rast och går ut och röker. Ingen var ute och rökte (vilket var konstigt, 50% av alla människor jag lärde känna var genom rökningen, och att ingen stod ute var väldigt konstigt).


Iaf, jag ställer mig en bit från dörren och blossar där och allt är lugn och ro. Fåglarna kvittrar, bilar åker förbi och solen lyser... Dörren öppnas, automatiskt dras mina ögon dit och jag tänker "Snälla, säg att det är någon jag känner". Och BA-BANG!


Ut kommer en kille jag faktiskt känner, men det var något nytt med honom den här dagen. Mitt hjärta började slå i 180, jag rodnade till, och jag fick en impuls att springa fram och kyssa honom.
Han närmar sig i slow-motion, som i High-school filmer där råttflickan står vid skåpen och tittar på när "skolans coolaste kille" går förbi. Han nickar med huvudet åt folk höger och vänster, och kanske, kanske slänger han en liten blick mot dig, och din dag är förgylld. Men verkligheten överträffar filmen, för den här killen kommer mot mig.


Han ska stå där och blossa i 3-4 minuter och under denna korta, men underbara tid ska jag stå vid hans sida och dregla vid honom. Fjärilarna i magen växte sig till en fet pterosaurie, och medan han stod där så klarade jag inte av det mer, slängde min cigg, skyllde på att lektionen började och tog skydd in i skolans murväggar.


Hela dagen är jag förvirrad, vad fan var det där? Det har hänt mig liknande saker, men då har det varit bokstavligen talat kärlek vid första (eller andra) ögonkastet. Det här var snarare 568de ögonkastet. Jag svettas, och undrar om jag mår bra. Men det pirrar i magen varje gång jag tänker på honom. Jag har aldrig känt det minsta för den här killen, förutom som en sann kompisanda. Känslorna var så starka, nästan lika starka som den gången jag var riktigt, riktigt kär i en kille i skolan. Sådär kär... HERREGUD.


Jag får en flashback. Jag drömde en dröm att den här killen och jag var tillsammans på måndags eller tisdagskvällen. Det var en riktig sån där den Jack-Kate och Allie-Noah förhållande. Folk ville separera oss, men vår starka kärlek höll fast oss. Inte tills den gången visste jag att drömmar kunde påverka en så mycket. Resten av den veckan gick jag inte runt och tänkte på honom, men så fort jag såg honom började min kropp darra, göra konstiga movements osv. När helgen kom tänkte inte jag på honom en enda gång, och på måndagen efter helgen så såg jag honom och där stod vi och blossade en vanlig måndag och snackade skit.


"Lektionen börjar", säger han utan någon speciell ton.
"Tjarrå", säger jag uttråkat. Han lufsar in mot skolan.
Han är ganska söt. Har en söt rumpa. Det känns på sätt och vis sorgligt att det är slut mellan oss.
Jag undrar vad som hände med vår kärlekshistoria.
Men så kommer min riktiga kärlek ut, och fast jag vet att min lektion börjar om 1 minut så står jag kvar. Med dröm-killkompisen så sprang jag iväg så fort jag såg honom. Det var värt att gå till lektionen för att slippa se honom, för känslorna var för överväldiga. Men han var inte den här killen, den sanna drömkillen, han som jag också mår dåligt kärleksmässigt, men han som gör det värt att stanna kvar för att se på honom, men inte att gå på lektionen.

Jag har alltid varit emot människor som övergöder sina djur. Alltså varför? Varför fortsätter ni ge dem mat? Det är djurplågeri, tycker jag. Stackars djur. De vet inte bättre. Helt plötsligt kan inte lilla dobermann-hunden Doris jaga ikapp inbrottstjuven. Och rätt som det är huset fullt av råttor och möss, eftersom tjocke Felix reaktionsförmåga är ungefär lika snabb som en 90-åring på handbollsmatch.

Så gick jag en dag och bestämde att jag skulle köpa en katt. Det var runt 12 fullvuxna katter hemma hos säljarna, och fyra kattungar var till salu.

De var jättesöta och blablabla. Tydligen fanns det en till kattunge, men de kunde inte få tag på den. Medans de beskrev de andra katternas personlighetsdrag (en var ex. höjdrädd, den andre var lika kraftig som Michael Clarke Duncan (han i den Gröna Milen)), så tänkte jag; Vilken kattunge? För det var svårt. Till sist hörde jag en av säljarna säga glatt bakom mig; Här är den fjärde lille jäkeln!

I samma stund jag såg honom visste jag att det var Han jag skulle ta hem. Det låter töntigt, men man bara vet.

200 kr och en kattunge bytte händer.

Så kom vi hem, och eftersom den andra katten Don Juan hette Don Juan och Marlon Brando var uppskattad hemma hos oss så fick han heta Don Corleone.

Jag ÄLSKADE honom. På Don Juan (syrrans katt) syntes det att han älskade henne. Samma sak hände här. Den här katten var min och han älskade mig!

Don Juan ogillade honom ganska mycket, men lärde honom vissa saker, typ, korsa inte gatan om en bil åker.

Vi kunde slänga upp bollar i luften och han hoppade upp till 2 meter för att få tag på dem. Men det var på den goda tiden. Snart började han manipulera mig.

Han åt sin egen mat såklart. Sen gick han ut på en promenad. Sen kom han hem och åt ännu mer mat. Sen åt han upp Don Juans mat, sen åt han upp Paris mat.

De två guldfiskarna fick ofta hungriga blickar, men de var trygga bakom en glasdörr.

Snart började han (efter att ätit upp de andra djurens mat) titta på mig när jag åt. Jag var van att hunden gjorde det, men inte Corleone. Men han tittar inte på mig med sorgsna ögon, inte heller hungriga. Mer som ormen Kaa i Djungelboken. De började snurra. Jag blev hypnotiserad. Så helt plötsligt satt jag där med -10 kg och han med 10+kg. Hans mage bokstavligen gungade när han gick. Om en katt skulle vara gravid med den där magen, skulle det finnas minst 15 ungar i den magen. Ingen ölmage kunde mäta sig med den magen.

Jag hade blivit en av Dem. Dem som övergödde sina djur. Jag hade fått allt om bakfoten. Vi gjorde inte det med fri vilja, utan vi tvingades. Man kan inte säga nej.

Till slut gick det så långt att han till och med slutade gå ut. Han satt hemma och åt och åt och åt, och sov.

En dag, jag minns det som igår, så stod han vid ytterdörren och ville bli utsläppt. Jag var chockad, men sa hejdå och släppte ut honom. Jag satt uppe hela kvällen som en orolig mamma, hade han tillräckligt med råttor därute? Tänk om Donis gör en spratt på honom, gömmer sig bakom ett träd och skrämmer honom och han försöker springa därifrån, men benen orkar inte bära tyngden på magen, så bryter han alla ben i kroppen?

Och jag hade rätt i att vara orolig. För han kommer aldrig mer hem igen. Han hade funnits död under min grannes bil, helt stel.

Självklart grät jag, men ändå... Ironin i det hela. Varför han dog. Han hade ätit råttgift.

Det var historien om Don Corleone.

REST IN PEACE min älskling!

Förlåt om jag orsakade din död! Jag hoppas du och Donis är vänner nu i katthimlen och att det finns en hel restaurang bara för dig där.

19 Juni 2004

Don Corleone

4 Augusti 2005

Jag är mer en hundmänniska än en kattmänniska. Men jag kommer aldrig glömma dagen då min syster fick sin katt. Det var en svart/vit liten kattunge och av alla kattungar jag har sett IRL och på bild, så tog verkligen den här rekordet i söthet. Men utsidan lurar ofta ögat.

C:a en vecka efter att vi hade kattungen (som alltid sov hos syrran), så sov syrran borta en gång. Jag ska gå och lägga mig, och där sitter Don Juan (eller Donis som vi kallade honom) utanför min dörr och ser ut som att någon just hade lämnat honom i "in the dumpster" för att bli av med honom.

Självklart kan man inte säga nej till en sådan min (som minen med katten i Shrek 2 & 3), så jag tar in honom och ska låta honom sova med mig, även om det innebär att jag kommer att hosta upp katthårsbollar dagen efter.

Jag lägger honom på sängen och vänder mig för att byta om. Efter fem sekunder vänder jag mig tillbaka, och vad gör han? Han hukar sig och kissar. Samtidigt tittar han på mig.

Jag vet hur katters blickar är när de kissar. Det är tomma blickar, som att de tänker på en händelse, så kommer en irriterande hand och viftar framför en för att väcka en ur de (underbara) dagdrömmarna.

Men hans blick var inte tom. All söthet var borta. I de gula ögonen kunde jag se någonting rött glimma. Och jag visste också att den här katten visste alldeles väl hur man använder en kattlåda. Han hade gjort det för att reta upp mig. Fastän jag gav honom mat och vatten varenda dag.

Han tittade på mig som att jag hade burat in honom i 20 år, slagit och misshandlat honom varenda dag, gift mig med hans fru (som var gravid med hans unge) och uppfött ungen i tron att jag är den riktiga fadern. Till slut hade han lyckats rymma från det hemska fängelset, byggt upp sin styrka och nu stod framför mig med hämnden.

Jag är ingen djurplågare, men istället för att fint och snällt ta upp honom, grabbade jag tag honom i skinnet och slängde ut honom. Sen påbörjades en 20-minuters tvättning, ombyte av lakan osv osv osv.

Bara för den där irriterande blicken (plus försening med 20 min att sova), så ignorerade jag honom i 3 hela månader... Tills en dag min syster skulle sova över hos någon kompis igen.

Där står han framför min dörr med oskyldiga ögon och ser bara söt ut.

Okej, säger jag, jag förlåter dig. Jag lägger honom på sängen och vänder mig om för att... Vänta! På mindre än en sekund hade jag hunnit vända mig, och sen vända mig tillbaka så att jag hade ansiktet mot sängen. HAN HADE REDAN GJORT SIG REDO FÖR ATT KISSA!

Jag rusar fram mot honom och tar upp honom under hans framtassar. Hans rygg är vänt mot mig. Jag kan verkligen inte tro att jäveln hade försökt kissa i min säng igen.

"HAHA!" Skrattar jag. "Det ville du va, din lilla lilla..." Jag hinner inte avsluta. För vad gör han? Han kissar rakt ut framför sig.

Jag hann vara chockad i en halv miljonssekund innan jag började rusa ut ur rummet med katten framför mig. Turligen nog var hans kattlåda 2 meter från mitt rum...

Men... Men... Jag kan säga att det hade varit bättre om han hade kissat i sängen. För nu fick jag skrubba nerkissad golv på 2 meter.

Det tog mig ett halvt år för att förlåta honom.

Så kom dagen D.

Jag kom hem från skolan, ingen var hemma och hela huset var nedsläckt. Jag går igenom hallen, men orkar inte tända. Så ser jag en mörk fläck på golvet. Vad är det här? Undrar jag och sparkar på det. Explosionen. Big Bang... Av kattdiarré. Det kommer på strumpan, mer på golvet och på väggarna.

För att förklara stanken så ska jag toppa de värsta stankerna.

Topplistan:

1. En död kattunge som steks ute i solen i 38+ grader i 3 dagar.
2.  En nykokad lik (jag är ingen psykopat som kokar lik, utan det är i skolan jag fick känna på denna... lukt).
3. Kattdiarré.

Stanken med kattungen, jag svär vid allt jag trodde jag skulle dö för att jag vred mig på golvet hemma i 30 minuter och jag har aldrig mått så fyskiskt dåligt som då.

Stanken med liket innebar att jag gjorde kräkreflexer framför hela klassen inklusive läraren som ville att jag omedelbart skulle gå ut för att jag var grönare i ansiktet än en neongrön Las-Vegas skylt.

Och där på tredje plats; Kattdiarré. Jag måste faktiskt gratulera mig själv att jag lyckades torka upp allt trots att jag dök huvudet i toalettstolen minst en gång i minuten.

Donis gick alltid på kattoa eller gjorde sina behov utomhus. Men just de här 3 gångerna inträffade med att jag var i närheten, som att han planerade det (vilket han gjorde).

Men iaf. Det var en katt med mycket mer positiva drag än negativa. En katt som säkert gjorde många kattbrudar glada (och gravida), en katt som blev lärare åt min katt fastän han hatade honom, den enda katten som min pappa gillade, katten som följde en vart man än gick, katten som hela grannskapet älskade och allt som oftast såg vi honom i andra villors/lägenheters fönster. Katten med stort K.

Han är MYCKET saknad av oss, till och med av Paris (hunden) som fortfarande reagerar vid namnet Donis (han snurrar runt och viftar med svansen och tittar åt alla håll, väntades på att se en lurvig svart/vit katt).

REST IN PEACE

Maj 2003

Don Juan aka Donis

27 Februari 2007

Jag står I rökbåset I terminal (?) i väntan på att stiga på planet som ska lyfta om ungefär 20 min.

In kommer en man, han har flygplansdräkt eller vad det nu än är, och han ser stressad ut.

Jag stelnar i chock. Det är ju piloten! Jag rätar lite på ryggen, jag vill ju ge ett bra intryck på den Store Mannen (hatet mot piloter försvann i samma stund jag såg honom). Ungefär som att säga man "hatar Paris Hilton sååå mycket", men skulle ändå smöra framför henne och be om hennes autograf om hon frågade om vägen.

"Faaan," säger Piloten på serbiska. "Glömde mina cigg i planet."

Jag föreställer mig hur paketet är bortglömd vid spakarna i cockpiten, och genast säger jag med min kvittrigaste röst; "Här, ta av mig."

"Åh! Tack så mycket!"
Så står vi där och röker, och alla människor utanför glor på oss och önskar att de rökte också, för att få en "small talk" med Piloten.

Så där står vi och han förklarar att han har varit borta hemifrån jättelänge och varit i flera länder och letat efter Läppstift nr 126 till frugan, men den finns ingenstans. Såklart finns nr 125 och 127. Så förklarar jag för honom hur många kr det går på en euro osv.

När vi är klara, tar jag upp mobilen och skickar ett sms till syrran;

"Jag är bästis med Kaptenen. Alltså Piloten till planet, haha!"

Jag sätter mig i planet och börjar läsa min bok. Planet lyfter och så kommer flygvärdinnorna och flygvärdorna.

"Vad önskas att dricka?"

Jag tittar upp leende, men leendet förbyts till chock.

Det är Piloten! Och han är inte en pilot utan bara en vanlig... servitör. Jag kallar inte ens honom för flygplansvärd (märk att jag skriver med små bokstäver). Han är inte så högt uppsatt som jag trodde. Där står han och ska servera mig.

Så får jag mina flashbacks;

När han sa att han glömde ciggen, så lät han faktiskt sådär lite, "oooj...dååå...glömde...ciggen fan...", när han egentligen inte ville snåla ut sin minilön på fler cigg utan sno av mig.

Och alla människor som glodde på oss, det var mer som "fan pratar hon med HONOM för. Det skulle jag aldrig göra."

Och läppstiftet... Ja, det var väl bara ett läppstift.

Och rodnaden slår till mina kinder då jag verkligen skrev "bästis med Piloten" till syrran. Vilken tönt jag är

"JAHA," utropar Wannabe-Piloten och ler med hela ansiktet. "Där är min ängel! Vad vill du dricka?"

"Hrrrm... Cola", säger jag så tyst som möjligt så att ingen ska känna igen min röst och sedan när de hör den då de kan se mig så tänker de; "Jaha. Hon känner värden. Loooser!" Så gör de ett L i pannan med tummen och pekfingret.

Wannabe-Piloten ser så ledsen ut, som att jag tog fram en golden retriever valp ur fickan och skar av dess hals med en kniv.

"Åh neeej..." Säger han och ser uppriktigt ledsen ut. "Det finns inte cola."

"Spelar ingen roll, ge mig äppelsaft då."

Han ser så ledsen ut, att han häller upp saften och formligen springer därifrån.

"Whatever", tänker jag och fortsätter läsa.

Efter tio minuter står han framför mig igen.
"Förlåååt sååå mycket! Jag letade igenom nästan HELA planet. Finns ingen cola någonstans! Men jag ska ge dig allt som du vill ha som jag kan erbjuda?"

Jag börjar skämmas lite över mina tidigare, negativa tankar om honom, men försöker försäkra honom att det är verkligen okej.

När maten ska serveras får man tydligen en kaka också. Damen bredvid mig får en kaka, men till mig stoppar Wannabe-Piloten (fan nu kan jag inte fortsätta kalla honom det mer, vi kallar honom för Arne), så stoppar Arne in hela handen i korgen med kakor och drar ut 7-8 styckna till mig. Han blinkar och gör "shh"-fingret.

Jag ler med hela ansiktet, inte för att jag är en liten tjockis som kommer äta upp alla (vilket jag gjorde) utan för att han var så SNÄLL.

Så började jag tänka. Vad hade jag egentligen fått om han var kaptenen? Hade kaptenen lämnat på autopiloten för att leta efter cola för mig? Hade han stoppat in handen i korgen och delat ut kakor till mig som att det vore jul? Skulle han ha sagt; "Piloten anropar Diana att komma till cockpiten!" och låtit mig köra? Yeah Right.

Vad skulle jag ha fått ut om han var pilot? Status? Ska jag gå säga att jag känner en pilot (som är min "bästis" hahaha) och sedan när någon frågar, vad heter han? Så har jag ingen aning.

Nej, det är de som serverar som man ska känna. Det är inte chefen av McD som ska vara ens vän, utan h*n bakom kassan, som kommer att ge dig en stor pomfritt, även om du beställde den minsta.
För de högst uppsatta skulle aldrig bryta en regel för din skull, även om det var en så liten regel som "en kaka för en person".

Tack Arne för att du ändrade min livssyn, och hoppas att du hittade Läppstift nr 126.

Jag ska åka från Serbien till Schweiz och sen byta därifrån ett plan till Sverige.

I samma stund jag sätter mig på planet i Serbien, somnar jag. Jag sitter bredvid fönstret, trycker upp jackan mot väggen och somnar på momangen.

Efter en timme eller så, så vänder jag mig lite. Jag halvöppnar ögonen, ser att min bricka är nedfälld och undrar om grannen är en snorunge som har tråkigt.

"Så länge ungjäveln inte gråter", tänker jag. I andra fall skulle jag somna om direkt, men nu spänner sig hela kroppen. Jag väntar på alarmet, skriket. Det som kommer att förstöra hela resan. Jag vägrar snegla åt sidan, ungen väntar bara när man är minst oförberedd, när man just ska slumra till igen... Herregud, alltid måste det finnas ett gråtande barn på flygplanet, och de enda som verkar gilla det är föräldrarna. De försöker inte ens trösta ungjäveln, utan sitter där och låtsas som ingenting medan alla människor reser sig upp för att markera sitt ogillande, så suckar de och förbannar ungjäveln i tysthet. Till och med på flygvärdinnorna ser man att de irriteras över dem. Ingen gillar ungarna på planet. Efter tio minuter somnar jag och vaknar lite lätt efter en stund. Nu ser jag att det är en macka på brickan. "Hmm, kanske ungen har snorat ner dem och sitter där och fnissar i tysthet, medans jag äter den..." Omedelbart blir jag hungrig, men vägrar att ta den, så jag somnar om.

Sen väcker piloten mig med att informera att vi ska landa om 10 min. Brickan är uppfälld, och mackan är instoppad i fickan på stolsryggen framför mig.

Med stora ögon vänder jag huvudet mot min stolsgranne. Där sitter en gammal dam, och bredvid henne en gammal man. Hon tittar på mig snällt, ler och säger att hon la in mackan där ifall att jag skulle bli hungrig. Jag stammar ett "tack", och är så förvånad över snällheten att jag sätter mig käpprakt upp och kniper ihop armarna åt sidan så att hon ska få plats. Men hon behöver inte plats, hon vill inte ha något. Tårar bildas i mina ögon, och jag ser att hon sneglar oroligt på mig. Hon la fram mackan utan någon baktanke, fast hennes man har ett bandage runt handen, för att han kanske skadades då han tjänstgjorde med att rädda barn i Afrika från minor och båda är olyckliga för hans skull, men ändå tänkte hon på mig... Kanske var deras barnbarn på flygplatsen, och båda ville vinka hejdå till dem (fast man kan ju typ inte vinka adjö i flygplanet), men att snorungen med den stora jackan blockerade fönstret bara för att få sova... Och nu ska hon lipa också, för i helvete! Gubben skakar irriterat på huvudet, vilken jävla ungjävel! Otacksam... Man hörde ju på min tack att den inte alls var så ärlig, som jag menade den. Jag trycker handen mot ögonen för att torka bort de töntiga tårarna, och medan alla reser sig upp för att gå av planet tittar de på mig. De suckar irriterat och skakar på huvudet. Flygvärdinnorna säger inte ens hejdå, fast de har sagt det till alla andra. De tittar på mig och himlar med ögonen, och alla ser lättade ut när de ser att jag är på väg att gå av planet.

Så inser jag att jag har blivit den jag alltid har fruktat för; jag är det gråtande barnet i flygplanet.

Några andra saker med flygplan jag hatar med.

Jag känner ingen som säger; Hurra! Jag ska åka till Thailand! Men det roligaste är ju såklart flygplansresan!

Det finns ingenting roligt med flygplansresor, om de inte har att man kan spela videospel och titta på film.

Det som finns alltid på flygplan är;

Ett gråtande barn.

En snygg kille som aldrig sitter bredvid dig.

En person som bara måste babbla om sina barn eller dyl.

Flygplansmat som inte räcker eller är oätbart.

Snygga flygvärdinnor, men inte värdar.

En pilot som envisas att prata på engelska, fastän det inte är hans förstaspråk och ingen förstår ett ord.

Grannen framför dig som tror att du inte har några knän, så att h*n kan fälla stolen bakåt.

En rökskylt som lyser framför dig för att rub it in your face att du verkligen inte får röka, men påminner dig om röksuget.

Så det bästa är att bara sova. Så man somnar till och ahh! När man vaknar så är man förhoppningsvis framme! Men så hör man, som en dålig inställd radio, en röst långt, långt borta. Ljudet höjs för varje gång, så öppnar man ögonen i smått liten chock, vad händer? Håller vi på att krascha? Flög en drake förbi precis? Har vi landat?

Av alla exempel ovan om vad som finns på ett plan (gråtande barn osv), så är den här den värsta.

"Miss... Miss, excuse me!"

Jag förstår till slut att det är flygvärdinnan som pratar med mig. Hon är sådär halvt lutad framåt, som att någon ska ta henne bakifrån, och hon ler ett typiskt flygvärdinne-leende.  Inövat. Man ser hur de egentligen hatar, deras ögon. Hon har även händerna i mitten av kjolen, och istället för att kolla ner på en, har hon huvudet i samma höjd som mitt. Som att jag var ett litet barn och hon ska fråga; "Vjill du ha ljiiite gjooodis?" Iaf.

Jag tittar på henne och rätar mig upp. "Yes?"

Sa jag några svordomar i sömnen och 3-barnsfamiljen Svensson bakom mig har klagat över det, för att deras barn får bara titta på 1an, 2an och 4an eftersom alla andra kanaler är feministiska, rasistiska och inte innehåller några gulliga människor som vill att barnen ska spela Hugo genom telefonen? Råkade jag sparka min granne framför mig med benen, så att han flög framåt och slog pannan i den andra grannens stolsrygg, som slog pannan i den andra grannens stolsrygg osv? Mumlade jag ordet "bomb", och nu har Herbert och Ylva bredvid mig börjat hyperventilera, och nu måste vi mellanlanda någonstans i öknen?

För alla de exemplen hade varit godtagbara, jag lovar.

Flygvärdinnan; "Heres your meal, Miss."

Så tar hon fram en bricka och räcker fram den. Hon står där tålamodigt och väntar att jag ska ta emot den. Jag stirrar på henne, min mun är halvöppen och jag kan inte få ut ett ord.

"Thank you", Säger jag till slut förvirrat och tar brickan. I samma ögonblick vill jag slänga den på henne. Ta bort fejk-smilet och att hon ska plötsligt skrika med sin häxröst och kanske till och med börja gråta för att jag förstörde hennes fula dräkt. Den heta (i hennes ögon, fast han är tjock och skallig) piloten ska komma ut för att "se vad som står på för i helsike", och nu har jag förstört alla eventuella chanser för henne att kunna haffa piloten, för att hon har skämt ut sig framför honom Men jag gör inte det. Jag lägger maten (den som är oätlig) framför mig och stirrar på den.

Vad var poängen med att väcka mig? Jag röker två cigaretter i timmen, men jag sätter inte alarm varje halvtimme för att vakna när jag går och sover... Så att jag kan vakna, ta en cigg och somna om för att sen vakna igen efter en halvtimme. Jag kissar kanske var tredje timme. Jag vaknar inte heller upp för det, förutom om jag blir extremt kissnödig, då kanske vaknar jag. Jag går för fan inte heller på toa när jag är på bio, även om magen har svullnat upp som en Afrika-ungens svältmage.

Jag vaknar inte upp i synnerhet för mat. Jag vet att jag inte kan somna om, jag vet att mer än halva flygresetiden är kvar, och på ett sätt vägrar jag äta maten. Rebellera lite, så att när flygvärdinnan kommer tillbaka och frågar varför jag inte åt, så att jag kan ge en ironisk kommentar som; "M, du vet jag var inte så hungrig din kärringhora, men jag är sååå glad att du väckte mig, för nu kan jag höra om hur kuuul Sven tycker det är att när han målade husväggen vit, så fastnade en bit av hans hårstrå kvar och det hände för mer än tio år sedan och hårstrået är kvar. Ja, tack så jävla mycket!"

Jag gnider handflatorna mot varandra och planerar exakt hur jag ska säga det, vilka ord jag ska väga tyngre. Tiden går, men jag är tålamodig. Till slut hör jag Vagnen. Horan kommer. Jag låtsas kolla i stolsryggen och ler för mig själv.

"Miss?" Hör jag en röst.

Jag ler ännu mer, tar upp brickan och vänder huvudet och öppnar munnen för att säga allt det där, men...  det är inte samma flygvärdinna. Nej, hon står längst fram i planet och skrattar jättehögt och falskt till något som säkert piloten sa i stil som; "Ja, jag har ju lite... höga tankar om mig själv vettu! Höhö!"

Hon kastar med håret och har ingen aning om hur mycket jag hatar henne just nu. Jag måste få ut min ilska, så jag vänder mig till grannen Herbert och klagar och klagar och klagar.

Herbert försöker till en början vara snäll och lyssna, men till slut suckar han, och medan jag fortsätter prata så tar han upp en tidning och läser den. Ögonbrynen trycks mot varandra och bildar en fet M, som i Måste du prata?

Jag lutar huvudet bakåt och ser rökskylten framför mig.

Omedelbart sluter jag ögonen och försöker somna om, och just som jag blundar, hör man Det. Japp. Barnskriket. Jag bara älskar flygplansresor!

If ure gonna wake me up 4 a meal, let it be a Happy Meal.

HAHA fan vad dålig jag var där!

En gång satt jag I ett flygplan vars resa skulle ta 2 timmar. Det är inte mycket, men såklart önskar man att man var en magiker som knäppte med fingrarna och man var framme direkt. Jaja, 2 timmar är inte alls så mycket.

Jag sitter längst fram och en ung flygvärd springer lite hit och dit. Efter tio minuter att vi har lyft, så står han framför mig och grabbar micken.

Han säger; "Ja, så att ni vet så har piloten satt gasen i botten och vi kommer inte landa som planerat... Sisådär en halvtimma tidigare kommer vi att landa!"

Min haka tappas till golvet så hårt att det borde ha skapat en turbulens.

Jag har lust att knäppa av mig bältet, ställa mig upp på stolen och slänga mig på flygvärden. Ta tag i honom och skaka honom, örfila honom och sen sparka ut honom från planet. Sen ska jag riva av en järnbatong och sparka in dörren till cockpiten och ta tag i pilot Teodor som sitter där och blir avsugen av en flygvärdinna.

Jag ska dra bak hans huvud och hota att slå in den om han inte svarar på min fråga;

Varför i kukhelvetetsfittigahorigamammaknullandes namn kör inte ni "gasen i botten" varenda jävla horgång? Varför?

Suger flygvärdinnan Anna-Lisa piloterna så sakta att ni inte ska sätta "gasen i botten", så att ni ska hinna att komma innan vi landar?

Får ni kanske tim-lön, så att ni ska köra så sakta som möjligt?

Eller när ni var unga och fula och finniga, och aldrig fick skolans hetaste brud Gloria, men hon sitter nu i planet och ni sitter där och flyger så sakta som möjligt för att spara tid, så att ni ska samla ihop er mod för att gå fram och fråga om hon vill gå på en bal med er?

Jag lovar er, om jag drogade ner all personal på flygplanet och tryckte den jävla "gasen i botten" från start till punkt, så skulle jag inte bli kallad för "Terroristen som ville komma fram snabbare" utan "Hjältinnan som såg till att Per och Lotta hann säga hejdå till sin döende farmor", "Hjältinnan som räddade Albert från en hjärtattack eftersom den kom 20 min efter landning, men han skulle ha dött i planet om inte hjältinnan tryckte "gasen i botten" eftersom då skulle han vara kvar i planet", "Hjältinnan som hjälpte 89-åriga damen Gunilla att hinna hem för att spela bingolotto".

Ja, jag är beroende av tid, men det blir som the Butterfly effect, tänk så mycket det skulle kunna ändra. Men om karma funkar, så hoppas jag att damen Gunilla är farmor till en av de här tröga piloterna, och om de körde lite snabbare så skulle Gunilla ha blivit mångmiljonär på Bingolotto, dött en vecka senare och lämnat arvet till pilot Gunvor.

Då är det slutet gott, allting gott, men det skulle de i och för sig aldrig ha fått reda på...

Jag är ingen "liste-människa" (en person som skriver listor, som t.ex. vad som ska handlas, vem man ska ha sex med osv.) (iofs kan ni ignorera de andra listorna på den här bloggen, det där är bara när jag är uttråkad), men det finns en enda lista som jag har

skrivit. Om jag hade en rött silkesband, skulle jag rulla ihop den här listan, knyta ihop bandet kring den och hänga upp den på väggen, som att den vore en inbjudan från konungen själv.

Men det finns inget kungligt med den. Listan är ett löfte, ett löfte jag har svurit vid mitt liv att jag ska hålla. Den här listan innehåller varenda tjej jag känner.

Nåja, inte varenda, men varenda tjej jag har frågat, att om hon blir gravid före mig, så måste hon ge mig sanningen om hur ont det gör att föda ett barn.

Det finns även en frågelista på tjej-listan. De innehåller:

Vill man ta livet av sig?

Önskar man att man var en man (man-man-man)?

Osv.

Längst ner på listan står det med stora, röda bokstäver: Elimineras vid talan om mirakel eller dylikt.

För det är det enda jag har hört hittills;

"Åh neeej, man glömmer bort smärtan så fort mirakelbarnet är framme!"

"Smärta? Vilken smärta? Kom nu och titta så gulligt h*n sover."

"Nej, allt jag minns är att jag såg det vackraste lilla tingesten i världen."

Jag vet att det gör ont. Min mänskliga instinkt säger att det kommer att göra ont. Jag VET det bara. Men på sätt och vis så bekymrar det inte mig lika mycket som de här

mödrarna. De ler på ett konstigt vis, som att de vore en gudinna och har räddat världen från en hemsk fara. Så skakar dem på huvudet åt min rädsla för smärtan och suckar förnöjt över sin kunskap och min ovisshet. Jag vill ge dem en örfil, men jag lämnar min energi hos mina kompisar. Men jag vet att dem kommer att svika mig.

De ska bort, de här tjejerna, om de talar om mirakel efter födsel. Därför har jag en lista över deras namn. De som sviker mig, kommer jag inte ha kontakt med mera. Flera har lovat mig att berätta sanningen. De är också rädda för smärtan, men än mer irriterande på de här smärtfria mödrarna.

Men jag tror inte på dem, i hemlighet såklart. Jag nickar och ler och säger; "Javisst, så skönt att ha någon som tycker likadant!".

Men inombords brinner jag bara av tanken. Ett enda leende till om ett jävla mirakel, och jag kommer att bli skallig av hårtussarna jag drar av. Men ändå, när jag tänker på det, så kan jag se Guds perfekta plan i det hela.

Just när smärtan tar slut så ska ungen associeras med att det var den som gjorde att smärtan försvann. När det egentligen var ungjäveln som såg till att man planerade sin död. Men jag har lovat mig själv, jag ska komma ihåg smärtan. Sedan ska jag skriva en bok om det, som kommer att skjuta upp i bestseller-listan (min andra lista) för alla barnlösa tjejer.

Jag har makten att se till att alla unga tjejer inte ska ha barn. Människorasen kan utrotas på grund av mig, på grund av mitt löfte, att komma ihåg smärtan, att beskriva den detalj för detalj. Efter det kommer ingen vilja att föda barn. På sätt och vis känns det skönt, för då kan ingen nybliven mamma le sådär irriterande på läpparna när man ställer smärt-frågan. Ja, bara för det ska jag ska komma ihåg smärtan, och unga tjejer kommer att peka på mig när de ser mig i stan och säga: Där är hon. Hon kallas för "Miraklet som mindes."

Och med ett konstigt leende på läpparna, för min kunskap och deras ovisshet, kommer jag skaka lätt på huvudet och sucka förnöjt över att jag har räddat tjejvärlden från en hemsk smärta.

Telefon/mobil;
Vem ringde du senast? Hmm.. Vuki antagligen
Vem ringde dig senast? Rajka
Vem sms:a till dig senast? Boban
Vem sms:a du till senast? Vuki

Övrigt;
Är du hungrig just nu? nej
Vad är klockan nu? 15.20
Vilka sidor på Internet e du inne på just nu? bloggen o lugna favoriter

Familj;
Hur länge sen var det du träffa din mamma? exakt en vecka sedan
Hur länge sen var det du träffa din pappa? 2½ år sedan

Övrigt;
Gillar du punk-stilen? bara på Mixie
Har du sminkat dig idag? nej, men ska sminka mig senare
I så fall, vad för smink? vadå vad för smink? vanlig idiot..
vad har du på dig för trosor just nu? svarta
Vad har du för bh/topp på dig just nu? grårandigt linne..
Hur ser den ut? hora... brun bh iaf

Musik;
Lyssnar du på musik just nu? jaapp lugna favortier
I så fall, vilken låt för tillfället? vet inte
Vad gillar du för musik? allt möjligt, mest techno/house

Kläder;
Har du fler än 4 linnen? japp
Har du fler än 3 jeans? japp
Har du fler än 5 tröjor? japp
Har du någon märkes väska? japp
Har du resteröds-trosor? wtf?
Har du en vit bh/topp? ja
Har du en svart bh/topp? ja
Har du märkes tröja? ja
Var brukar du handla kläder? överallt

Smink & Hår;
Använder du mascara? Ja
Andväder du Wax? nej
Använder du kajal? ja ibland
Använder du hårspray? sällan
Använder du volymspray? sällan
Andänder du mousse? sällan
Använder du deodorant? ja
Använder du skiinspray? Nej
Använder du parfym? ja
Använder du ögonfransböjare? Ja
Använder du täckstift? nej
Använder du läppglans/läppstift? nej
Använder du brunkräm? ja
Använder du rouge? Ja
Noppar du ögonbrynen? ja
Uppsatt hår eller hängande? både och..hemma alltid uppsatt!
Plattar/lockar du håret varje dag? nope
Duschar du varje dag? japp
Målar du naglarna efter varje gång du duschat? Nej
Smörjer du in hela kroppen varje dag? nej

Det här är en dikt som jag skrev när jag var 18 (för skolan, som om jag skulle skriva det på fritiden). Man hade uppgift i skolan att välja mellan en massa skit, och än idag undrar jag varför jag valde att skriva en dikt... Kanske rökte inte de där reggaekillarna bredvid mig på stationen cigaretter utan något annat... Jebiga. Jag skrev, fick MVG och läraren grät när hon läste den (påstod hon, men jag kände en svag arom av lök, så det kan lika gärna ha berott på det).

Iaf. Det handlar om en kvinna som har en man som misshandlar henne. Hon har 4-5 barn eller något sånt, med ena dottern försöker hon få bort mannen, men det slutar med att hon blir typ likadan eller något skit... WHATEVER här är den:

Behind The Mask

An unsecured girl,

Meets a man who treats her as a pearl,

With him she feels secure,

She doesn't know what inside him lure,

They two become one,

And in the beginning they have fun,

But soon the mask of the man falls apart,

And the girl sees the truth; it's the same man but with another heart,

This heart is cold and hard,

Just like his hands; she knows she has picked the wrong card

But it's too late; inside her a life grows,

She's has to be strong, she can't handle any more rows,

Before she was beautifully pale, now her skin has the rainbow colour,

Her body is one big scar,

That he opens often, without any reasons

Many years pass, 17 years and 68 seasons

Slap after slap her body takes,

And inside she shakes,

But now she shakes with rage,

By her side stands a child of a young age,

Together they get rid of the monster,

And hope he won't come back to her,

But his hits are still there,

Inside her, right in here

It's hard to forget, the bottle will help her

Yes, she is an alcoholic, she knows for sure,

She thinks she got rid of him,

But his shadow is always there, waiting for her to fall down with him...

Man lär sig från skolan ha? Det här är de "poetiska" meningarna jag använder idag...

Hej på dig din gay

Javisst min kvist

Tjenare zigenare

Of course my horse

Vackert va? Och vem sa att man blir klokare med åldern :)