dd1

Okej, det här hände för ett tag sen... Och byggnaderna är klara... (SING HALLELUJA SING IT SING IT LOUD!) Då och då brukar jag tänka på döden, livet och Gud och allt det där. Det kan väl tilläggas att jag är en agnostiker, så jag brukar sitta på en stol i mörkret, med armarna kring mina uppdragna ben, vela fram och tillbaka med uppspärrade ögon och tänka på de stora sakerna i universum. Jag har tusentals olika teorier om vad som händer efter livet. Men ibland roar jag mig med att tänka vad som händer sekunden efter man dör. Tänk om man dör, och själen går ut ur kroppen och tittar på den köttiga biten bredvid sig. Så kommer Döden. "Hej Diana!" Säger Döden. "Åh, hejsan! Ehm, när fick jag de där rynkorna kring ögonen egentligen?" "Alltså, det är inte det viktiga just nu", svarar Döden. "Hör på mig. Innan du ska till paradiset/helvetet, så får du uppleva en enda dag i ditt liv igen." "Jaha," säger jag, "Alltså kan jag välja den lyckligaste dagen i mitt liv och återuppleva den igen?" "Nej, nej" svarar Döden och skakar sorgset med huvudet. "Du får inte välja vilken dag du vill, utan slumpmässigt tas en dag fram och du ska återuppleva den igen." Så böjer han sig över mig och viskar i mitt själsöra: "Men njut av den dagen, för ryktena säger att du ska till våningen ner." Med sitt knotiga finger pekar han neråt. Jag ska till helvetet alltså. Jaha, då får jag verkligen njuta av min sista dag, som jag redan har levt. Så går min själ i kroppen igen, och vi stiger in i en tidsmaskin. Detta tänkte jag på igår kväll. Så tänkte jag; Men tänk om det blev den här dagen, att jag skulle återuppleva just den här dagen. Vad har jag gjort idag? Har jag levt idag? Har jag varit trevlig åt kärringen i kiosken? Ringde jag min mor och mina systrar och sa att jag älskade dem? Räddade jag ett liv? Nej på alla frågor. Så fick jag ont i bröstkorgen, jag måste göra varje dag till en speciell dag. Så idag vaknade jag runt två-tiden, tänkte fan ta mig och reste mig upp. Cigaretterna var slut och jag trallade ner till kiosken. "Heeeej!" Säger jag med ett solskens leende. Kiosk ägaren tittar på mig som att jag just skurit av halsen på hennes unge. Jag fortsätter le, betalar för cigarretterna och glädjeskuttar tillbaka hemåt. På vägen hem så finns det tre byggnader med ca 30 byggarbetare. De visslar, fastän jag ser ut som att jag har blivit påkörd av en lastbil. Jebiga, de skulle vissla även om jag var en man som bar en kvinnlig skyltdocka. Jag ler och försöker tänka att det var snällt. När jag är gammal så kommer jag tänka tillbaka till det här och minsann kunna berätta för barnbarnen att byggarbetare raggade på mig, jajamänsan! (Som att det var något nytt). I alla fall. Jag kommer hem, och funderar på vilken människa jag ska göra lycklig. Jag lyfter luren, knappar in numren... Och så hör man Det. Ljudet. Ljudet som har förföljt mig varenda dag sen... en tid tillbaka. Horungarna. Byggarbetarna. Speciellt en av dem, Björne kallar jag honom, jag vet inte varför. Mammaknullarna borrar dag in dag ut. De bara borrar, och de är nöjda. Jag vet att de är det. Hur de förstör andra människors liv. Så kollar Björne på mig och ler, för jag brukar vandra utan byxor (det var varmt okej) och ler sitt fula, äckliga, kuksugande, tandlösa leende. Men nej, jag log mot Björne, idag skulle vara en fin dag! Kuksugaren fortsätter glo, jag ser hans äckliga horblick spana uppifrån-ner. Hela dagen (20 min) var underbar, tills horungen förstörde allt. Tror han att han är snygg? Tror han att jag ska vifta med pekfingret och bjuda in honom på ”kaffe”? Och sen stryka fingret över mina (håriga) ben? Tror horan det? Tror han att han är ball, att de andra byggarbetarna ska dunka honom i ryggen och säga; Good job, grabben! Du är en hejdundrans raggare du minsann!”? Tror horan det? Jag hatar Björne. Nu står han där och flinar och arbetar och tänker; Herrejävlar vad häftig jag är! Jag önskar att jag hade en granat, då skulle jag slänga den på byggnaden och den skulle sprängas sönder. Förhoppningsvis skulle Björne överleva allt det, och med tårar i ögonen och öppen mun tittar han på ruinerna av sitt mästerverk. Så skriker han ut: "Neeeeej!" Så ska jag gå där med 10+ av mina snygga kompisar, och skulle horan då ragga? Nej. Han skulle vrida som som en liten mammaknullare och slå knytnävarna mot marken (eller vi säger att hans armar sprängdes bort av explosionen). Mitt i allt detta vaknar jag upp från mina hämnd-tankar. Om det är min sista dag, så vill jag inte frambringa glädje och hopp. Jag vill förstöra något, det är roligare och man blir minnesvärd som "Idioten som sprängde upp byggnaden." Jag vill se Björne uppriven, att hans "coolhet" är borta och att han förbannar sig själv för att han trodde att han var ball för att han inte gjorde klart byggnaden (alltså snälla de har byggt på den i ett år) och sluta ragga på allt som rör på sig. Men så plötsligt slår det mig. Nu förstår jag. Jag förstår nu varför jag ska till helvetet, jag är en ond människa med onda planer. Men innan jag far dit, så måste jag be Dig om en tjänst. Var en god människa. Ragga inte på nyvakna tjejer eller killar. Titta inte igenom andras fönster. Gör det bara inte. För jag vill inte ha dig dit jag ska.