dd1

Gemensamt. Det är något jag inte förstår varför så många människor blir helt lyckliga över. "Jasså, du har också varit i Danmark! Ja, jag var där för två år sedan och..." Tydligen har vi då ett speciellt band. Nästa gång vi ses är jag "Danmarks-tjejen". Vad är det här med gemensamt som gör allt så intressant? Jag tycker det är coolare att höra att någon har varit i Tibet, så att man kan fråga om det är ett intressant resmål. Men det som irriterar mig mest är människor tror att gemensamt är lösningen till allt. Som en kväll då jag var i en klubb. På något vis hade jag kommit ifrån min vän, men jag var full och glad och brydde mig inte. Efter ett tag blev det ensamt, så jag går till övervåningen och hänger vid trapporna. Jag spanar ut över dansgolvet i hopp om att se min vän. Jag är så koncentrerad över att hitta henne, att jag knappt märker människorna omkring mig. Men så känner jag något. Något som drar över min rumpa. Om det hade varit mina ben, hade jag trott att det var en katt (kom ihåg, jag var full), men nu blev jag paff. Någon jävel tafsade på min rumpa! Reflexmässigt grabbar jag tag i den snuskiga handen som vidrört mig. Jag vänder mig långsamt, eftersom jag knappt kan förstå att tafsning fortfarande förekommer, trots att man inte går i skolan längre. Jag håller om killens hand hårt, för att visa honom att jag är inte nöjd över hans "smek". Han ler fånigt och säger "höhö", som att det skulle vara något charmerande. "Vad i *beep* håller du på med?" Frågar jag honom. Jag är halvt arg, halvt chockerad. Han uppfattar min spändhet och fattar att det var ett dumt drag. Hans kompis stirrar på mig och tror att jag kommer slå ner de båda två. "Öh, oj, hoppsan! Jag trodde du var en kompis till mig..." Säger tafs-killen. Jag öppnar munnen för att fräsa till, men hans kompis hoppar fram. "Men titta!" Utbrister han glatt och pekar på min bröstkorg. Ett kors dinglar där. Hans ansikte spricker upp i ett leende. "Det där korset, du är serb eller grek, va?" Han ler som att jag var självaste Britney Spears, och min halva ilska förbyts till total chockeri. "Vad...i...*beep*...har...det...med...saken...att...göra...?" Frågar jag honom. "Men vi är också ortodoxa!" Han klappar mig på axeln som att han var min manager och jag en rally-förare som just har vunnit ett lopp. Han tittar på mig som att vi var vänner som gick nio år i samma klass. Han ler som att vi är gamla lumparkompisar som har överlevt ett krig tillsammans. Jag svarar; "Rör du min rumpa igen kommer jag att bryta din hand." De går, och snuskiga-killens kompis ser ledsen ut. Jag klippte av bandet. Han skakar sorgset på huvudet, som att jag sa att det där kriget vi var med om, har tärt på mig och sen dess har jag torterat kaninungar. Jag har lust att ta tag i honom och ruska om honom. Ge honom en örfil. Skrika att det inte finns ett jävla band. För varför ska gemensamt vara något ballt? Tänk dig ett kärlekspar. Båda är narcisster. Trots att de har det gemensamt, hur stor chans är det att de lever lyckliga i alla sina dagar? Tänk dig två tävlingsinriktade vänner. Till slut får den ene hjärtattack, och den andre gråter för att han inte har hjärtproblem. Nu har de ingenting mer gemensamt. Gråt-kompisen får hitta en ny person att tävla med, en som inte kommer få hjärtattack av att springa från Stockholm till Göteborg och se vem som gör det snabbast. Tänk dig att du hittar en person, som håller med dig i alla dina åsikter. Du kanske är emot dödsstraff, och du har ett par sköna repliker att använda i en debatt. Men inte med din älskling, inte. Ni kan aldrig halvbråka om vilken mat som är godast, vilket land som är vackrast, eller om marijuana borde legaliseras. Vad tråkigt, tycker jag. Mer ogemenskap, säger jag (Gud vilken tönt jag är)! Fler motsatser behövs det. Men mest tycker jag det för att jag har lovat mig själv att om någon främling någonsin smeker mig på rumpan igen, så kommer jag ge honom en örfil. Och då behövs det en motsats, för annars får jag en örfil tillbaka.  *Tihi*