Miraklet
Jag är ingen "liste-människa" (en person som skriver listor, som t.ex. vad som ska handlas, vem man ska ha sex med osv.) (iofs kan ni ignorera de andra listorna på den här bloggen, det där är bara när jag är uttråkad), men det finns en enda lista som jag har
skrivit. Om jag hade en rött silkesband, skulle jag rulla ihop den här listan, knyta ihop bandet kring den och hänga upp den på väggen, som att den vore en inbjudan från konungen själv.
Men det finns inget kungligt med den. Listan är ett löfte, ett löfte jag har svurit vid mitt liv att jag ska hålla. Den här listan innehåller varenda tjej jag känner.
Nåja, inte varenda, men varenda tjej jag har frågat, att om hon blir gravid före mig, så måste hon ge mig sanningen om hur ont det gör att föda ett barn.
Det finns även en frågelista på tjej-listan. De innehåller:
Vill man ta livet av sig?
Önskar man att man var en man (man-man-man)?
Osv.
Längst ner på listan står det med stora, röda bokstäver: Elimineras vid talan om mirakel eller dylikt.
För det är det enda jag har hört hittills;
"Åh neeej, man glömmer bort smärtan så fort mirakelbarnet är framme!"
"Smärta? Vilken smärta? Kom nu och titta så gulligt h*n sover."
"Nej, allt jag minns är att jag såg det vackraste lilla tingesten i världen."
Jag vet att det gör ont. Min mänskliga instinkt säger att det kommer att göra ont. Jag VET det bara. Men på sätt och vis så bekymrar det inte mig lika mycket som de här
mödrarna. De ler på ett konstigt vis, som att de vore en gudinna och har räddat världen från en hemsk fara. Så skakar dem på huvudet åt min rädsla för smärtan och suckar förnöjt över sin kunskap och min ovisshet. Jag vill ge dem en örfil, men jag lämnar min energi hos mina kompisar. Men jag vet att dem kommer att svika mig.
De ska bort, de här tjejerna, om de talar om mirakel efter födsel. Därför har jag en lista över deras namn. De som sviker mig, kommer jag inte ha kontakt med mera. Flera har lovat mig att berätta sanningen. De är också rädda för smärtan, men än mer irriterande på de här smärtfria mödrarna.
Men jag tror inte på dem, i hemlighet såklart. Jag nickar och ler och säger; "Javisst, så skönt att ha någon som tycker likadant!".
Men inombords brinner jag bara av tanken. Ett enda leende till om ett jävla mirakel, och jag kommer att bli skallig av hårtussarna jag drar av. Men ändå, när jag tänker på det, så kan jag se Guds perfekta plan i det hela.
Just när smärtan tar slut så ska ungen associeras med att det var den som gjorde att smärtan försvann. När det egentligen var ungjäveln som såg till att man planerade sin död. Men jag har lovat mig själv, jag ska komma ihåg smärtan. Sedan ska jag skriva en bok om det, som kommer att skjuta upp i bestseller-listan (min andra lista) för alla barnlösa tjejer.
Jag har makten att se till att alla unga tjejer inte ska ha barn. Människorasen kan utrotas på grund av mig, på grund av mitt löfte, att komma ihåg smärtan, att beskriva den detalj för detalj. Efter det kommer ingen vilja att föda barn. På sätt och vis känns det skönt, för då kan ingen nybliven mamma le sådär irriterande på läpparna när man ställer smärt-frågan. Ja, bara för det ska jag ska komma ihåg smärtan, och unga tjejer kommer att peka på mig när de ser mig i stan och säga: Där är hon. Hon kallas för "Miraklet som mindes."
Och med ett konstigt leende på läpparna, för min kunskap och deras ovisshet, kommer jag skaka lätt på huvudet och sucka förnöjt över att jag har räddat tjejvärlden från en hemsk smärta.