Paris
Min hund är riktigt smart, men inte på det sättet man önskar att han vore.
Självklart vet han det gamla “sitt, ligg, rulla runt”, ”skjuta honom med en pistol och låtsas vara död”-snacket.
Men bara om man har godis. Han är ganska självständig också, inte precis en knähund.
Visst kan han krypa ihop i din famn, men bara om du sitter extremt obekvämt, då kommer han och förvärrar allt genom att tvinga dig ta emot honom då han hoppar upp.
När han gör något fel, och han verkligen vet att det är fel, så hukar han sig i en underlägsen position, han böjer på benen, drar ner öronen, förstorar ögonen och darrar, innan man ens hunnit surna till. Så står man där och skäller ut honom och när man är klar så försvinner han lika snabbt som en tjockis efter skolan till konditoriet.
Så bröstar jag upp mig, känner mig lite nöjd för att ha tillrättavisat honom, så går jag till vardagsrummet och så ser jag Det. Den lille jäveln, som väldigt sällan sätter sig i någons knä, sitter nu i syrrans eller mammas knä och tittar på mig. Men nu är det inte stora, oskyldiga ögon, utan ögon som säger ”här kan du inte nå mig. Jag är Untouchable.”
En gång sprang jag efter honom för att jag inte var klar med utskällningen, då satt han redan i mammas knä och när jag just hade börjat utskällningen igen, får jag själv en utskällning av mamma själv. ”Men äh! Låt honom vara! Så farligt kan det inte vara.” Så sitter de där och gosar och hunden tittar på mig med och tänker säkert; Ha! Nu kan du inte röra mig! Lalalalala! Han är smart, den jäveln. Han använder inte sitt ”gulla-med-mig-det-är-så-synd-om-mig-låt-inte-den-onda-flickan-skrika-på-mig”-knep hela tiden. Utan bara när han är i ”fara”. I extrema tider.
En annan sak är att man sätter in maten i micron, väntar 8 evighetslånga minuter och till sist så tar man ut maten, sätter sig i vardagsrummet och så ska man njuta av måltiden framför Greys Anatomy eller något skit.
Som vanligt ställer sig hunden bredvid en och stirrar på ens mat. Det är något man har blivit så van vid att man inte ens märker honom.
Han vet att han inte syns, så nu börjar darrningen.
Hela soffan skakar, för att han darrar. Det knepet har blivit överanvänt, förut tyckte vi synd om honom, nu är det bara jobbigt för att tallriken kommer vilken sekund att ramla ner på golvet (kanske en ond plan från hans sida, så att han kan få äta upp den då).
En gång darrade han i en evighet, men jag lyckades ignorera honom.
Jag satt där i shorts och åt mina köttbullar och tittade på Parlamentet eller något, så känner jag Det.
En blöt fläck på låret.
Jag tittar på hunden. Han saliverar ner mig.
Genast slänger jag en köttbulle på golvet och så hoppar han ner och äter upp den.
Efter en stund kör han samma taktik. Han är jävligt smart.
Han darrar inte ens längre. Det gäller bara att salivera ner mattes lår så får du en köttbit. Det är väl en trix att visa upp för andra hundägare... Brrr.
Min hund får vara uppe på alla soffor, men han vet att det är förbjudet med bord. Även om hans irriterande pipleksak är uppe på bordet, så ställer han sig fint på soffan eller stolen och tar leksaken med munnen. Lägger aldrig 1-4 tassar på bordet. Strikt förbjudet. Det vet han. En dag ska hela familjen göra något, fan vet jag. Vi åker förbi huset, och vid vårt köksbord finns ett fönster som man kan se ut på gatan. Vi åker förbi där, och vad ser vi?
Hunden är på bordet och stirrar rakt på oss. Som att han verkligen vill att vi ska veta vad han gör när vi inte är hemma. Som en rebell, för att hämnas på oss för att vi lämnade honom ensam i 20 minuter.
Det går inte ens att skälla ut honom för det, för man måste skälla ut ”in the moment of the action”.
Detta har alltid irriterat mig. Jag kan explodera av bara tanken. Så hör jag skrik på övervåningen, 1 minut senare hör jag hur någon springer nerför trapporna. I rasande fart springer hunden fram mot mig, kastar sig över mig och ser sådär UNDERBART gullig ut. Han vill att jag ska klappa honom och klia honom och allt möjligt. 30 sekunder senare kommer min mamma ner, rasande och röd i ansiktet. ”GE MIG HUNDEN! LÄGG HONOM PÅ GOLVET SÅ ATT JAG KAN SKÄLLA UT HONOM!” ”Nä, nä,” säger jag och kramar om hunden som att han var min nyfödda unge som nazisterna vill ta och uppfostra honom att bli en massmördare mot sitt folk, så att han senare i livet medans han dödar judar, så ska han till slut möta sin syster som han just ska döda, då hon avslöjar att han också är jude och så ska de tillsammans ta slut på nazismen. ”Du rör inte honom!” Så pussar jag honom på pannan och fast det är obekvämt hur jag sitter, så låter jag honom sitta kvar där och så ger jag honom en chips, fast han inte ens har bett om det.
Älsklingen!
Självklart vet han det gamla “sitt, ligg, rulla runt”, ”skjuta honom med en pistol och låtsas vara död”-snacket.
Men bara om man har godis. Han är ganska självständig också, inte precis en knähund.
Visst kan han krypa ihop i din famn, men bara om du sitter extremt obekvämt, då kommer han och förvärrar allt genom att tvinga dig ta emot honom då han hoppar upp.
När han gör något fel, och han verkligen vet att det är fel, så hukar han sig i en underlägsen position, han böjer på benen, drar ner öronen, förstorar ögonen och darrar, innan man ens hunnit surna till. Så står man där och skäller ut honom och när man är klar så försvinner han lika snabbt som en tjockis efter skolan till konditoriet.
Så bröstar jag upp mig, känner mig lite nöjd för att ha tillrättavisat honom, så går jag till vardagsrummet och så ser jag Det. Den lille jäveln, som väldigt sällan sätter sig i någons knä, sitter nu i syrrans eller mammas knä och tittar på mig. Men nu är det inte stora, oskyldiga ögon, utan ögon som säger ”här kan du inte nå mig. Jag är Untouchable.”
En gång sprang jag efter honom för att jag inte var klar med utskällningen, då satt han redan i mammas knä och när jag just hade börjat utskällningen igen, får jag själv en utskällning av mamma själv. ”Men äh! Låt honom vara! Så farligt kan det inte vara.” Så sitter de där och gosar och hunden tittar på mig med och tänker säkert; Ha! Nu kan du inte röra mig! Lalalalala! Han är smart, den jäveln. Han använder inte sitt ”gulla-med-mig-det-är-så-synd-om-mig-låt-inte-den-onda-flickan-skrika-på-mig”-knep hela tiden. Utan bara när han är i ”fara”. I extrema tider.
En annan sak är att man sätter in maten i micron, väntar 8 evighetslånga minuter och till sist så tar man ut maten, sätter sig i vardagsrummet och så ska man njuta av måltiden framför Greys Anatomy eller något skit.
Som vanligt ställer sig hunden bredvid en och stirrar på ens mat. Det är något man har blivit så van vid att man inte ens märker honom.
Han vet att han inte syns, så nu börjar darrningen.
Hela soffan skakar, för att han darrar. Det knepet har blivit överanvänt, förut tyckte vi synd om honom, nu är det bara jobbigt för att tallriken kommer vilken sekund att ramla ner på golvet (kanske en ond plan från hans sida, så att han kan få äta upp den då).
En gång darrade han i en evighet, men jag lyckades ignorera honom.
Jag satt där i shorts och åt mina köttbullar och tittade på Parlamentet eller något, så känner jag Det.
En blöt fläck på låret.
Jag tittar på hunden. Han saliverar ner mig.
Genast slänger jag en köttbulle på golvet och så hoppar han ner och äter upp den.
Efter en stund kör han samma taktik. Han är jävligt smart.
Han darrar inte ens längre. Det gäller bara att salivera ner mattes lår så får du en köttbit. Det är väl en trix att visa upp för andra hundägare... Brrr.
Min hund får vara uppe på alla soffor, men han vet att det är förbjudet med bord. Även om hans irriterande pipleksak är uppe på bordet, så ställer han sig fint på soffan eller stolen och tar leksaken med munnen. Lägger aldrig 1-4 tassar på bordet. Strikt förbjudet. Det vet han. En dag ska hela familjen göra något, fan vet jag. Vi åker förbi huset, och vid vårt köksbord finns ett fönster som man kan se ut på gatan. Vi åker förbi där, och vad ser vi?
Hunden är på bordet och stirrar rakt på oss. Som att han verkligen vill att vi ska veta vad han gör när vi inte är hemma. Som en rebell, för att hämnas på oss för att vi lämnade honom ensam i 20 minuter.
Det går inte ens att skälla ut honom för det, för man måste skälla ut ”in the moment of the action”.
Detta har alltid irriterat mig. Jag kan explodera av bara tanken. Så hör jag skrik på övervåningen, 1 minut senare hör jag hur någon springer nerför trapporna. I rasande fart springer hunden fram mot mig, kastar sig över mig och ser sådär UNDERBART gullig ut. Han vill att jag ska klappa honom och klia honom och allt möjligt. 30 sekunder senare kommer min mamma ner, rasande och röd i ansiktet. ”GE MIG HUNDEN! LÄGG HONOM PÅ GOLVET SÅ ATT JAG KAN SKÄLLA UT HONOM!” ”Nä, nä,” säger jag och kramar om hunden som att han var min nyfödda unge som nazisterna vill ta och uppfostra honom att bli en massmördare mot sitt folk, så att han senare i livet medans han dödar judar, så ska han till slut möta sin syster som han just ska döda, då hon avslöjar att han också är jude och så ska de tillsammans ta slut på nazismen. ”Du rör inte honom!” Så pussar jag honom på pannan och fast det är obekvämt hur jag sitter, så låter jag honom sitta kvar där och så ger jag honom en chips, fast han inte ens har bett om det.
Älsklingen!
Kommentarer
Trackback