dd1

Jag ska åka från Serbien till Schweiz och sen byta därifrån ett plan till Sverige.

I samma stund jag sätter mig på planet i Serbien, somnar jag. Jag sitter bredvid fönstret, trycker upp jackan mot väggen och somnar på momangen.

Efter en timme eller så, så vänder jag mig lite. Jag halvöppnar ögonen, ser att min bricka är nedfälld och undrar om grannen är en snorunge som har tråkigt.

"Så länge ungjäveln inte gråter", tänker jag. I andra fall skulle jag somna om direkt, men nu spänner sig hela kroppen. Jag väntar på alarmet, skriket. Det som kommer att förstöra hela resan. Jag vägrar snegla åt sidan, ungen väntar bara när man är minst oförberedd, när man just ska slumra till igen... Herregud, alltid måste det finnas ett gråtande barn på flygplanet, och de enda som verkar gilla det är föräldrarna. De försöker inte ens trösta ungjäveln, utan sitter där och låtsas som ingenting medan alla människor reser sig upp för att markera sitt ogillande, så suckar de och förbannar ungjäveln i tysthet. Till och med på flygvärdinnorna ser man att de irriteras över dem. Ingen gillar ungarna på planet. Efter tio minuter somnar jag och vaknar lite lätt efter en stund. Nu ser jag att det är en macka på brickan. "Hmm, kanske ungen har snorat ner dem och sitter där och fnissar i tysthet, medans jag äter den..." Omedelbart blir jag hungrig, men vägrar att ta den, så jag somnar om.

Sen väcker piloten mig med att informera att vi ska landa om 10 min. Brickan är uppfälld, och mackan är instoppad i fickan på stolsryggen framför mig.

Med stora ögon vänder jag huvudet mot min stolsgranne. Där sitter en gammal dam, och bredvid henne en gammal man. Hon tittar på mig snällt, ler och säger att hon la in mackan där ifall att jag skulle bli hungrig. Jag stammar ett "tack", och är så förvånad över snällheten att jag sätter mig käpprakt upp och kniper ihop armarna åt sidan så att hon ska få plats. Men hon behöver inte plats, hon vill inte ha något. Tårar bildas i mina ögon, och jag ser att hon sneglar oroligt på mig. Hon la fram mackan utan någon baktanke, fast hennes man har ett bandage runt handen, för att han kanske skadades då han tjänstgjorde med att rädda barn i Afrika från minor och båda är olyckliga för hans skull, men ändå tänkte hon på mig... Kanske var deras barnbarn på flygplatsen, och båda ville vinka hejdå till dem (fast man kan ju typ inte vinka adjö i flygplanet), men att snorungen med den stora jackan blockerade fönstret bara för att få sova... Och nu ska hon lipa också, för i helvete! Gubben skakar irriterat på huvudet, vilken jävla ungjävel! Otacksam... Man hörde ju på min tack att den inte alls var så ärlig, som jag menade den. Jag trycker handen mot ögonen för att torka bort de töntiga tårarna, och medan alla reser sig upp för att gå av planet tittar de på mig. De suckar irriterat och skakar på huvudet. Flygvärdinnorna säger inte ens hejdå, fast de har sagt det till alla andra. De tittar på mig och himlar med ögonen, och alla ser lättade ut när de ser att jag är på väg att gå av planet.

Så inser jag att jag har blivit den jag alltid har fruktat för; jag är det gråtande barnet i flygplanet.