dd1

Jag har alltid varit emot människor som övergöder sina djur. Alltså varför? Varför fortsätter ni ge dem mat? Det är djurplågeri, tycker jag. Stackars djur. De vet inte bättre. Helt plötsligt kan inte lilla dobermann-hunden Doris jaga ikapp inbrottstjuven. Och rätt som det är huset fullt av råttor och möss, eftersom tjocke Felix reaktionsförmåga är ungefär lika snabb som en 90-åring på handbollsmatch.

Så gick jag en dag och bestämde att jag skulle köpa en katt. Det var runt 12 fullvuxna katter hemma hos säljarna, och fyra kattungar var till salu.

De var jättesöta och blablabla. Tydligen fanns det en till kattunge, men de kunde inte få tag på den. Medans de beskrev de andra katternas personlighetsdrag (en var ex. höjdrädd, den andre var lika kraftig som Michael Clarke Duncan (han i den Gröna Milen)), så tänkte jag; Vilken kattunge? För det var svårt. Till sist hörde jag en av säljarna säga glatt bakom mig; Här är den fjärde lille jäkeln!

I samma stund jag såg honom visste jag att det var Han jag skulle ta hem. Det låter töntigt, men man bara vet.

200 kr och en kattunge bytte händer.

Så kom vi hem, och eftersom den andra katten Don Juan hette Don Juan och Marlon Brando var uppskattad hemma hos oss så fick han heta Don Corleone.

Jag ÄLSKADE honom. På Don Juan (syrrans katt) syntes det att han älskade henne. Samma sak hände här. Den här katten var min och han älskade mig!

Don Juan ogillade honom ganska mycket, men lärde honom vissa saker, typ, korsa inte gatan om en bil åker.

Vi kunde slänga upp bollar i luften och han hoppade upp till 2 meter för att få tag på dem. Men det var på den goda tiden. Snart började han manipulera mig.

Han åt sin egen mat såklart. Sen gick han ut på en promenad. Sen kom han hem och åt ännu mer mat. Sen åt han upp Don Juans mat, sen åt han upp Paris mat.

De två guldfiskarna fick ofta hungriga blickar, men de var trygga bakom en glasdörr.

Snart började han (efter att ätit upp de andra djurens mat) titta på mig när jag åt. Jag var van att hunden gjorde det, men inte Corleone. Men han tittar inte på mig med sorgsna ögon, inte heller hungriga. Mer som ormen Kaa i Djungelboken. De började snurra. Jag blev hypnotiserad. Så helt plötsligt satt jag där med -10 kg och han med 10+kg. Hans mage bokstavligen gungade när han gick. Om en katt skulle vara gravid med den där magen, skulle det finnas minst 15 ungar i den magen. Ingen ölmage kunde mäta sig med den magen.

Jag hade blivit en av Dem. Dem som övergödde sina djur. Jag hade fått allt om bakfoten. Vi gjorde inte det med fri vilja, utan vi tvingades. Man kan inte säga nej.

Till slut gick det så långt att han till och med slutade gå ut. Han satt hemma och åt och åt och åt, och sov.

En dag, jag minns det som igår, så stod han vid ytterdörren och ville bli utsläppt. Jag var chockad, men sa hejdå och släppte ut honom. Jag satt uppe hela kvällen som en orolig mamma, hade han tillräckligt med råttor därute? Tänk om Donis gör en spratt på honom, gömmer sig bakom ett träd och skrämmer honom och han försöker springa därifrån, men benen orkar inte bära tyngden på magen, så bryter han alla ben i kroppen?

Och jag hade rätt i att vara orolig. För han kommer aldrig mer hem igen. Han hade funnits död under min grannes bil, helt stel.

Självklart grät jag, men ändå... Ironin i det hela. Varför han dog. Han hade ätit råttgift.

Det var historien om Don Corleone.

REST IN PEACE min älskling!

Förlåt om jag orsakade din död! Jag hoppas du och Donis är vänner nu i katthimlen och att det finns en hel restaurang bara för dig där.

19 Juni 2004

Don Corleone

4 Augusti 2005