dd1

Jag hatar mobiler. Ibland brukar jag trycka in den I soffkudden och låtsas att den försvann.

"Hoppsan! Jag uuundrar var min mobil är?"

En vecka senare "hittar" jag den och åter blir en äcklig slav under den.

Hatar med sms, folk som ringer en osv. Jag vet inte varför. Jag har alltid för mig att när telefonen ringer att det är CIA som har växlat ihop mig med en terrorist, och plötsigt står jag där i vardagsrummet och ser en röd laserstråle på mitt hjärta.

Men en gång hade jag en telefonbästis. Alltså, jag har aldrig snackat så mycket med en människa i telefon i mitt liv. Vi pratade minst 3 timmar (ovanligt) och högst 8 timmar (vanligt) PER DAG. VARJE DAG. Så höll det på i 3 veckor (tack comviq kompis!).

Iaf.

The Day that changed our relationship...4-ever.

Klockan var 23 på kvällen och vi börjar prata I telefon. Och pratar och pratar och pratar.

"20 minuter" senare så tittar jag på klockan.

"Herre...Min...Skapare...I...Himlen", säger jag i telefonen.

"Vad är det?" säger Milan.

"Klockan är 06.30... på MORGONEN!"

I vanliga fall tog det oss 1-2 timmar att säga hejdå (bokstavligen talat), men nu la vi båda på direkt.

Jag skulle upp om en halvtimma. Om 30 minuter. Jag ryser när jag tänker tillbaka.

För att förstå min situation bättre. Jag gick i 3an, och jag har EXTREMA tvångstankar. Tvångstankar är töntigt jag vet, men årets Största tvångstanke var att gå till skolan varenda dag, gå på varenda lektion och inte komma försent till en enda. Jag hade skolkat så mycket i 1an och 2an, att jag fick "göra igen mina misstag" i 3an i mitt tvångsmässiga psyke.

Så satt jag där med telefonen i handen med vintersolen lysande i ansiktet.

Ska jag sova en halvtimma, eller ska jag vara uppe hela skoldagen för att sedan vackert sova när jag kommer hem? Jag hatar min säng egentligen. Har alltid hatat den. Den är gjord av sten och det är inte kul att sova på sten. Men jag sover ändå på den.

"Äh, jag går och sover en halvtimma!". Ett stort misstag. För om jag hade fortsatt varit vaken, så kunde jag iaf ha tänkt klart i huvudet.

Jag somnar. En annan sak jag måste förklara; jag är ganska svag psykiskt, jag är jättelätt psykiskt påverkad av människor, men när det kommer till tvångstankar så kan jag ta ner månen om jag får en tvångstanke om det.

Så klockan 07.00 ringer alarmet. Jag vaknar. Än idag fattar jag inte hur jag lyckades, men jag vet att det var pga tvångstankar. Inte ens ett krig skulle kunna väcka mig.

Nu vet jag hur zombiesar känner sig, och om jag någonsin träffar på en, ska jag inte springa ifrån honom, utan trösta honom och tycka synd om honom.

Jag vandrar där hemma och gör mig redo för skolan. Men jag tänker inte på något. Ingenting. Bara "gå till skolan".

Jag sätter på mig min feta vinterjacka och går ut. Väntar på t-banan. I 2½ år VARENDA dag hade jag tagit en metro eller en city och läst den. Idag, en ytterst konstigt dag, gjorde jag inte det.

T-banan är extremt packad, nästan sådär som japanska tunnelbanor, där det finns ett speciellt yrke där människor ska trycka in resenärerna i t-banan så att de ska få plats. Jag stör mig aldrig på det här, om jag ska stå eller sitta, för jag läste alltid tidningen och det tog bara 20 min till skolan.

Idag var en annorlunda dag. Idag ville jag inte ha en sittplats, jag BEHÖVDE en.

Det var svinkallt ute, -10 grader. Men idag var det sannerligen en udda dag. Jag frös inte.

Vid Medborgarplatsen vaknar jag till lite. Jag börjar svettas. Inte sådär "oj då hoppsan jag svettas lite, nu får jag nog lite lökar under armhålorna." Utan svettas som i "samla ihop alla djurarter i världen, bygg en båt, because the Flood with a big F is coming."

Inte fräscht, det låter inte kul, men så var situationen.

"Ska jag gå av?" Tänkte jag snabbt.

"NEJ!" Sade Tvånge Tvångsson i mitt huvud. "Du ska till skolan, och därmed basta!"

Jag hatar Tvånge Tvångsson. Så måste han använda så töntiga ord också, för i helvete.

Slussen kommer. Jag känner att om jag inte får sitta ner snart, så kommer jag att dö. Mina organ började rycka.

"Du ska ingenstans", sa Tvånge och där stod jag och svettades i -10 grader med en vinterjacka som jag kunde bära om jag besteg Mount Everest.

Så börjar tåget lämna Slussen. Nu försvann Tvånge och nu kom min Kropp och sade; "För fittkukollonets helvetets skull. GÅ AV TÅGET OCH SÄTT DIG PÅ EN PARKBÄNK!"

Okej, tänker jag. Okej, jag ska av i Gamla Stan. Dörrarna öppnas, och rummet i huvudet till Tvånges dörr öppnas också. Och nu börjar kriget.

"Gå av!"

"Stanna kvar!"

"Gå av!"

"Stanna kvar!"

Och så.... ZIIIIITTTT! Allt blev svart. Jag slår upp ögonen. Var är jag? Är jag i Pluto? Varför är alla människor så långa för? Har jag inga ben? Människorna är för fanimig över 3 meter långa. Jag tittar ner.

I mitt huvudkrig mellan att stanna kvar på tåget och gå av, så hade jag ramlat ner i hålet på "se upp för avståndet mellan tåg och plattform". Hela mitt högra ben var instoppad i det här hålet, medans mitt vänstra ben var i en konstig vinkel mellan tåget och plattformen.

Jag reser mig upp, och jag är så förvirrad över att jag svimmade att jag inte vet vad jag gör. Så vad gör idioten? Hon faller in tillbaka i tåget. Dörrarna stängs, och svettpärlorna rinner nerför pannan på mig.

Jag tänker; "Vad hände? Svimmade jag ell..." ZIIIIITTT!

Allt blir svart. Jag slår upp ögonen. Var är jag? Är jag i Jupiter? Varför är alla människor så korta för? Fick mitt ben där nere i hålet lite nuclear på sig, så att de växte sig extremt? Människor är för fanimig under 1 meter. Jag tittar ner.

En man bär mig. Men inte sådär som hjälten bär den hjälplösa kvinnan, med armarna under hennes rygg och ben. Utan han bär mig som Atlas bar Världen.

"FLYTTA PÅ ER! FLYTTA! HON MÅSTE SITTA NER!"

Människor sprider sig som att någon kastade en bomb emellan dem.

Han sätter mig på en stol, och jag hann stamma fram ett "tack", innan han försvann.

Ni vet när man säger; "alla kollade på mig"? Men man vet att personen överdriver lite.

Okej, jag önskar att jag överdrev, men hela t-banan var tyst fast det var fullpackad, och varenda person tittade på mig. De skämdes inte att glo på mig, för att jag hade skämt ut mig.

En kvinna framför mig klappar mig på knät.

"Lilla gumman, har du epilepsi?" Hon tittar medlidande på mig, och hela t-banan andas ut. Jaså, det var därför hon svimmade 2 gånger!

"Nääe," säger jag förvirrat. Jag önskar att jag hade ljugit.

Stämningen förbyttes totalt. Kvinnan ryckte tillbaka handen som att jag var en kobra och bitit henne. Människorna tittade på mig som att jag hade tagit 20 spädbarn, öppnat fönstret och slängt ut dem då tåget passerar Gullmarsplan, så att de vinglar ner i sjön som barnen i Prinsen av Egypten.

Men sanningen var, de trodde antagligen att jag var en knarkare.

T-centralen eller Hötorget kommer. Jag går av. Sätter mig på en parkbänk. Misshandlar lite Tvånge, så att han håller käften. Tåget mot Hagsätra anländer. Jag sätter mig på den och åker hem. Öppnar dörren till mitt rum. Där står min hatade säng och ler mot mig. För han vet att för första gången älskar jag hans hårdhet, bara för att han har en kudde och ett täcke. Men just innan jag somnar, stänger jag av mobilen, gömmer den under sängen, tänker; En månad utan mobil.

Och somnar.